EvelinaBonerud

31 oktober 09:40

Jaha ja, nu sitter man här och tänker igen precis som jag gjort så många andra dagar och egentligen så långt tillbaka jag kan minnas, för jag tror att även när jag var yngre var ganska bra på att fundera och på något sätt resonera med mig själv fram och tillbaka.

Sedan om jag resonerat på ett bra eller dåligt sätt, på ett sunt eller ett osunt sätt och om mina slutsatser varit bra det är högst osäkert.

Det är tusen saker som snurrar i min skalle och jag känner mig orolig inför vad framtiden kommer föra med sig, just nu känns det så osäkert och den där osäkerheten blir värre då man kan se det man vill ha framför sig och nu pratar jag om lägenheten jag kollat på och inte någon man.

Kommer det här bytet av lägenheter gå igenom eller kommer det vara något som sätter käppar i hjulen? Och vad händer då? Jag kan inte bo kvar i den miljö jag nu bor i och har bott i en alldeles för lång tid, då bor jag hellre på något vandrarhem. Jag kom att tänka på igår om min känsla och nästan uppgift att rädda människor och hur förvrängd och totalt störd den är för medan jag kämpar för andra och medan jag försökt rädda en relation så pass länge så har jag glömt bort mig själv och mitt välmående, det är som jag tappat mig själv på vägen. Kan det vara så att jag egentligen lurat mig själv? Kan det vara så att saker och ting bara aldrig var riktigt rätt? Eller handlar det endast om huruvida man värnar om relationen?

Vägen hit var lång och fylld med så pass mycket gropar så det till slut inte fanns någon att rädda, jag undrar bara om jag insåg det för sent? Hade saker och ting rent av varit bättre om vi gått skilda vägar för 2 år sedan? Tvillingarna skulle inte finnas då så tänker jag på det sättet är svaret självklart nej, det hade inte varit bättre.

Man kan undra vad som hände egentligen men i grund och botten har våra problem bara fått oss att glida ifrån varandra, att vara fula mot varann och förståelsen blåstes bort med vinden, till slut fann inget kvar, knappt någon slags vänskap och kanske klarar vi av att bygga upp en sorts vänskap, kanske inte.

 

Att tänka på att en ny kvinna ska komma in i mina barns liv som någon slags styvmamma, extramamma eller hur man nu vill se det gör så fruktansvärt ont, det känns nästan som att gråta blod vid tanken på det hela men jag måste förlika mig vid känslan, jag måste försöka tänka att barn mår bra av att vara älskade och blir de älskade av en, två, tre eller fler människor så borde det vara bra, eller?

Men tänk om dem älskar henne mer? Jag är ju sjuk och just nu inte alls mitt bästa jag. Vardagen kantas av ångest och osäkerhet, den kantas av hemska känslor och problem och när den gör det, när jag inte mår bra och kan vara den bästa mamman jag kan vara så gör det bara ont att tänka på att en annan, ja vad ska man säga, frisk och glad människa med tålamod och energi som jag inte har ska in och trängas med mig om en roll som endast i nuläget är min.  Ont är vad det gör, det är en smärta jag aldrig känt förut och tanken skär som en kniv i mig även om det låter sjukt patetiskt.

Mamma är ju alltid mamma, eller hur? Ja, ni säger det men jag är ju då inte en människa som tror det utan jag tror att man kan älska en person mer än den ursprungliga och biologiska föräldern. Jag vet att om man får all kärlek man förtjänar och är värd, en kärlek man inte fått av den egentliga föräldern så kommer den andra personen få mammarollen i barnens liv. Okej, jag ska ju då vara den bästa mamman jag kan vara men jag är inte det just nu och jag tvivlar dagligen på om jag över huvud taget gör rätt i den här rollen som mamma. Jag tvivlar på om jag någonsin kommer vara en sån bra mamma som jag var då Melvin var liten.

Hur sköter man allt sånt här som skilda föräldrar där båda ändå vill barnens bästa men kanske anser att barnens bästa är olika saker? Är det då man går i något som så fint kallas ”sammarbetssamtal” eller är det jag, sjuka Evelina som går till sin kontakt inom psykiatrin och försöker lära mig leva efter de regler som han anser är sunda?

Ja, det där är en av alla saker som numera ständigt snurrar i mitt huvud, jag har dejtat men inte kastat mig in en relation där jag pratat om att partnern ska träffa mina barn, det känns så långt borta, så oerhört långt borta och den dag jag träffar någon och går in en relation tror jag verkligen jag kommer leva varannan vecka livet med honom en lång tid så mina barn inte ska bli involverad innan jag vet om den här människan är någon som jag faktiskt älskar och tänker satsa på, som jag vill leva med. Jag anser inte att jag är bättre än honom på något sätt, det har jag också fått veta att jag inte är ett flertal gånger, ja egentligen har jag sagt det till mig själv och även andra har sagt det till mig. Utåt har han nog setts som den lugna och trygga, den genomsnälla och fantastiska som alltid ställer upp och jag har nog setts som den struliga människan som har en slags svaghet och som ”fuckar” upp saker rätt ofta.

 

Jag har alltid i våran relation sett mig som den sämre halvan och numera är den känslan starkare än någonsin. Det kanske låter dumt, men det är sanningen och jag önskar jag kunde fly från den känslan, inse att den mest troligt är ett spöke som jagar mig men så långt har jag inte kommit ännu. Jag hoppas bara att jag nu kan lägga ned lika mycket tid på att ”rädda” mig själv som jag annars allt för ofta lägger ned på andra.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas