EvelinaBonerud

10 oktober 21:40

Gårdagen bjöd på en sväng utanför dörrarna, vilket känns lite WOW numera. Det blev äntligen dags att ta beslutet och klippa håret kort igen, vilket känns sjukt bra. Jag får numera ge mig själv lite beröm så fort jag kan hantera såna situationer som att åka iväg och träffa en människa jag aldrig träffat förut. Jag är lite rädd för hur jag kommer klara av en massa nya människor snart, de som jag ska plugga med vad gäller både grupparbeten och KTC momenten och sen VFU:n. Det är sånt jag tycker är jobbigt när jag mår bra och idag skulle såna situationer vara nästan omöjliga känns det som, men det är ett tag kvar och så länge jag är medveten och har lite självinsikt så kan jag försöka ändra både inställning eller iaf förbereda mig för det som komma skall. Jag kan inte fatta att tiden går så fort, det känns inte som 3 veckor redan gått samtidigt som det här numera blir en trygg vardag.

Jag lyckades göra något dumt igår, jag vet inte varför jag gör vissa saker som jag redan vet är dömda att skapa oro, tårar och ett rent helvete men vissa saker får jag nog bara en sån slags relation till, ungefär som en missbrukare som vill ha sin drog.
Jag vet inte om det är så att jag gör saker i affekt för jag tänker ju på att handling får konsekvens så då klassas det väl inte riktigt som att handla i affekt, eller?
Eller räknas det som att handla i affekt även då man tagit 3 minuter till att göra valet och väljer att agera på känslan som skriker ”gör det, gör det” men magkänslan och det sunda förnuftet skriker ”gör det inte, ge upp, sluta nu”, hur lär man sig vilket vilket skrik av dem man ska lyssna på egentligen?

Och har jag mer av de här problemen än en friska människa utan någon diagnos? handlar det bara om att jag är extra känslig? Men extra känslig kan man vara även utan en diagnos och det har jag nog varit så länge jag kommer ihåg det. Jag har en sjuk förmåga att ta illa upp av saker andra inte ens ägnar en tanke på, en galen förmåga att klanka ned på mig själv, jag tar allt högst personligt (eller ja nästan allt) och jag tänker så mycket så det känns som hjärnan aldrig får vila, som att lungorna aldrig riktigt får hämta ordentligt med luft och alltför ofta känns det som jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Jag känner mig inlåst men samtidigt utelåst, just nu är det nog en väldigt bra och enkel beskrivning på mina känslor. Det känns som jag tappat makten över mig själv till stor del, det känns som tiden flyter samman och jag kan inte låta bli att titta mig över axeln, jag skulle så gärna vilja veta vad fan som hände med mitt liv och inte för att älta egentligen eller försöka göra saker ogjorda utan mer för att kunna se bakåt och lära mig av soppan jag just nu lever i, hur gör jag för att inte hamna här igen (och då menar jag verkligen här)?

Jag sitter och kollar ut nu, det är mörkt, blåser, har börjat bli kallt och färgerna är fantastiska. Jag är verkligen en ”Höst människa” och även om det är en liten sak så är det något jag kan njuta av just nu. Hösten får kanske vara en del av min rehabilitering, det blir ju inte vinter över en dag och just nu i mitt liv tror jag att jag behöver hitta bra saker som iaf ”står kvar” ett tag. Saker och ting har varit så otroligt påfrestande och tydligen kan och ska man se på allt som hänt i mitt liv sista månaderna som en kris, jag går igenom en kris med allt vad det innebär och det suger, det har tagit all min energi och tar fortfarande en hel del, jag har kraschat och brutit båda mina vingar känns det som och ingen annan än jag kan sy ihop dem för att och kasta sig ut  och försöka lära sig flyga på nytt. Det är bara jävligt skrämmande och man kanske kan se det som att jag här och nu håller på sakta lappa ihop mina vingar, men än så länge är dem inte hela nog att flyga med även om jag verkligen önskar att det vore så. Jag vill vara hel, komma tillbaka till mig själv och kunna bygga upp det liv det är tänkt att jag ska leva.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas