EvelinaBonerud

15 oktober 20:38

Jag satt mig i bilen och de första hundra meterna som jag åkte känns okej och sen som en blixt från klar himmel eller vad man nu brukar använda för ord kom mörkret, åska och regn i forma av tårar.

Jag avskyr att tycka synd om mig och jag vill inte att andra ska göra det heller, men ibland känner jag mig så jävla liten och hjälplös, och mer och mer börjar jag känna mig som en schackpjäs som någon leker med och mitt öde ligger i spelarens händer.

 

Låt oss se; om ni vandrat runt och trott att något var ganska självklart, om du och någon hade pratat mycket om saken och löften gjordes, sedan när du väl kunde börja tänka lite, när det kändes som en liten ljusglimt kom fram och när du började hoppas och planera lite framåt (vilket du inte gjort på länge) så blir det kaos, delvis eftersom löften inte alltid är löften och delvis för att saken nu ska diskuteras. Skulle ni reagera på det? Jag blir arg, ledsen, besviken och känner mig också helt handfallen på något sätt, och den känslan är alldeles för bekant numera. Är det jag som överreagerar hela tiden? Är det jag som är totalt omöjlig och fruktansvärt egoistisk?

Vad fan är normalt? Hur reagerar en ”frisk” människa, om det nu finns såna? Jag känner mig så jävla värdelös, här och nu med start för några timmar sen har jag en klump i magen och jag känner mig totalt värdelös och helt omöjlig att ha någon slags relation med.

 

Ångest är ett ord som vi slänger hit och dit numera, men hur känns det, liksom inne i kroppen?

Jag har försökt kartlägga min ångest på något sätt och oftast börjar jag med att känna pulsen stiga och det känns på något sätt som att kroppen gör sig redo för att agera med ”fly or fight” agerandet. Hjärtat dunkar fort och hårt, det känns som att det ska sprängas och det börjar snurra i huvudet. katastroftankarna gör allting mycket värre och det känns som det inte finns nog med luft. Det kryper i kroppen, händerna blir skakiga och jag vill bara försvinna från jordens yta och allt detta syns inte utanpå mig, när det blir värst så då är det som att jag stannar upp! Det känns som att jag mitt i allt som händer tar fram en solstol för att bara sitta där och stirra rakt fram medan alla tankar snurrar i huvudet och ångesten ligger kvar som ett moln på himmeln.

 

14 oktober 22:57

Vägg i vägg hör jag någon som skriker, jag vill inte ha eran hjälp, jag vill bara få dö och jag hör skötare som försöker lugna henne samtidigt som sjuksköterskan går in och ger henne något läkemedel, som dock inte verkar ha så bra effekt och jag kan ännu höra henne då hon ber dem genom tårar att låta henne dö. Tänk att livet kan se ut sådär, tänk att det kan finnas så oerhört starka känslor av att inte vilja leva så man nästan gör vad som helst för att få dö.

Jag tycker så oerhört synd om henne, det skär i hjärtat och jag får ont i magen när jag tänker på det och jag kan inte låta bli att undra vad som lett henne till den där sjukhussängen. Jag känner ett sånt medlidande för henne och när hon skriker känns det som att hon knippar efter andan men på det motsatta sättet, hon vill inget annat än att dö.

Hur kan en människa bli så trasig? Det finns många som någon gång i livet har haft suicid tankar, det finns många som låter tankarna bli handling och det finns alldeles för många sådana handlingar som leder till döden. Det gör ont i hela mig då jag tänker på såna här saker, då jag tänker på hur dåligt ”samhället” är på att fånga upp alla unga med olika sorters psykisk ohälsa, då jag tänker på hur lite resurser det finns att tillgå vad gäller vård vid psykisk ohälsa och då tankarna på orättvisorna i livet kommer ikapp mig och då jag inser att än hur dåligt jag har mått har jag aldrig varit där och jag är så tacksam över att jag har allt det fina som finns i mitt liv.

Men jag har mörka stunder, det bor någonstans ett mörker i mig och ibland känns det som att mörkret slukar mig, men det gör det inte. Det gör livet svårare för tillfället och det för med sig en rad olika problem men det har inte varit problem som inte går lösa, rädslor som inte går övervinna eller sår som tiden inte kan läka.

Jag tror att jag har varit mer trasig de sista månaderna än jag någonsin varit i hela mitt liv och jag tror inte riktigt på det här ordspråket att ”tiden läker alla sår” men delvis så känns det som att tiden kan läka sår, kanske inte alla dock men kan tiden och ett förlåt eller en förändring av livet kanske läka alla sår? Vad behöver vi egentligen för att läka? Jag vet inte om det finns något som alla behöver för att läka men jag tror mig inse mer och mer av vad jag faktiskt behöver för att läka och det är verkligen ingen ”rocket sience” utan det jag i grund och botten behöver är tillåtelse att känna precis alla känslor som kommer genom kroppen och en sorts acceptans för att jag känner som jag gör. Ordet hat är stort och jag gillar inte att använda det men ibland kanske jag behöver få känna hat och avsky några dagar för att sedan kunna gå vidare och tillåta andra känslor och mer än sällan känns det som mitt känsloregister är lite som ett dragspel eftersom jag har nära till alla känslor och dem kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Som jag nyss skrev här ovan om att känna hat några dagar för att sen gå vidare är ju inte riktigt det jag gör utan mer det jag önskar att jag kunde göra och det är lite där jag tänker att jämförelsen med ett dragspel kan funka (inte för att jag kan spela det dock). Mina känslor, alla mina känslor finns där i registret och det är inte och kommer inte vara någon bok man bläddrar igenom från sida till sida, det är inte så att jag känner ilska en viss tid för att sedan glömma och endast känna glädje utan jag funkar mer som ett dragspel, det finns liksom ingen ordningsföljd direkt så som det gör i en bok. Nej om mina känslor skull liknas vid någon bok så skulle det vara en bok där det inte fanns något rätt sätt att läsa den på. Den skulle gå läsa upp och ned, bakifrån och fram, från Ö till A, från höger till vänster osv.

Jag hoppas att jag med åren kan lära mig att ta tillvara på såna saker och kanske kunna göra det till något positivt, om det nu ens är möjligt. Men något positivt måste det väl finnas med att ha ett känsloregister i samma stil som ett dragspel eller en bok som kanske ingen eller alla kan lära sig läsa/spela.

 

Det känns som det här blev ett mörkt inlägg efter en ljus och fantastisk helg som har spenderats med vänner. Jag känner alltid att jag får sån energi när jag är där och jag känner mig verkligen välkommen, ni är en väldigt varm och inbjudande familj och det syns/hörs att allt byggs på en stor hög kärlek, precis som det ska vara, Ni är bara så underbara <3

13 oktober 09:31

Igår efter middagen var jag ute och gick, det var verkligen så härligt att få se nya delar av den här staden som jag inte sett förut och jag önskar att det kunde vara så varje gång jag är ute och går. Det är nästan så att jag funderar på att ta bilen till nya ställen ibland bara för att få gå runt och upptäcka den delen av staden för det finns många ställen jag aldrig varit på här trots att jag bott här ca 8,5 år.

Ni som inte vet det så har jag ju valt att plugga 3 kurser istället för 1 den här terminen och det känns bra men vissa stunder undrar jag verkligen vad jag gett mig in på. Igår fick jag ett meddelande av läraren här på KI och insåg då att vecka 45 börjar min VFU (Verksamhets förlagd utbildning, dvs praktik med ett annat ord) och jag fick genast ett stresspåslag och ångesten kom krypande, jag ska försöka tänka positivt men dem här 4 veckorna inom äldrevården är något jag inte alls sett fram emot. Missförstå mig inte, det är inget fel med att jobba inom äldrevården utan tvärtom så tycker jag det är underbart att det finns dem som gillar att jobba där men jag är inte en av dem.

Jag lever i min på något sätt ”trygga bubbla” här just nu och kommer kastas ut rakt in i något jag faktiskt haft ångest över länge, nästan något jag fasat för men jag hoppas att jag innan vecka 45 fått en stabilare medicinering och kanske även något ”verktyg” att använda då ångesten kommer krypande.

Och när vi ändå talar om veckor så kommer jag och barnen åka uppåt landet, hem till Mamma vecka 44 och där blir vi kvar till lördag den veckan. Med tanke på hur mitt liv ser ut just nu, hur vacklande saker och ting har varit sista tiden och fortfarande är så tycker jag det är jättekul om ni där uppe vill träffa oss men vi kommer inte åka runt för att träffa alla och ställa vår vecka över hur, när och var ni har möjlighet. Om jag känner min mamma rätt så är ni säkert välkommen dit om ni vill ses och då är det bara skicka ett sms eller ringa så hoppas jag vi ses.

 

Idag ska jag iväg till en kompis och sova där till imorgon, jag hade tänkt vara hemma men min numera före detta svärmor är där i helgen och med tanke på vad som hänt, konversationer som hafts, mail som skickats runt och diverse saker som bara gör ont i själen av att tänka på så bestämde jag mig för att åka till en kompis och njuta fullständigt av lite tid där med henne och hennes familj.

Nu ska jag packa ihop lite saker och sen även vila en stund innan jag ska åka.

Njut av en härlig lördag allihopa!

11 oktober 22:14

Det är inte så ofta jag känner mig så som jag gör just i detta ögonblick, det känns som en långtradare kört rakt igenom mitt huvud eller något liknande.

Jag har köpt en bil idag och det tog ett tag att övertala läkaren m.fl om att jag inte tänkte impuls köpa en Ferrari eller liknande bara för att jag i det ögonblicket tyckte det var kul. Ibland måste man väl helt enkelt få skratta åt den sjuka verklighet jag lever i, eller? Jag gråter ofta pga det hela, så ibland kan jag väl ändå bara få skratta?

Mina känslor är verkligen överallt just nu, hit och dit, upp och ned, allt eller inget, svart eller vitt och jag tror att det mestadels beror på att jag stängt inne mina känslor, eller bara tagit ut dem i ilska och avsky för jag har nog bara skrikit och svurit då jag egentligen bara velat och behövt gråta. Det känns som jag måste lära mig ”hantera” livet och dess med samt motgångar och jag skriver medgångar också för även såna kan vara väldigt svåra att hantera för mig och ibland kan jag ärligt talat inte ens se någon skillnad på med och motgångar här i livet. Jag kom på mig själv med att göra en sak idag när jag pratade med läkaren och det var lite läskigt och nu kommer ni mest troligt säga att jag är helt störd. Jag satt och pratade om mina känslor inför framtiden, vad jag behöver för hjälp för att må bra, grät lite och sen 5 minuter senare så skrattar jag till mitt i tårarna och säger ”jag ska köpa en bil” och typ skrattar, hur skumt är inte det? För jag känner själv att det är helt stört egentligen och jag kan inte förmå mig att förstå varför jag gör sånt. Men nu har jag suttit här och tänkt (som alltid på kvällarna) och jag tror att det är mitt försvar, hela samtalet höll på bli för jobbigt och jag ville sluta tänka på allt som gör ont just nu, sluta gråta och jag lyckas torka tårarna genom ett leende och sen prata om bilen istället för mörkret som kommer över mig ibland. Jag tror dock läkaren har sett det där beteendet hos andra patienter och kanske var det därför han var lite skeptisk till att det verkligen var bra att åka och köpa bil. Han visste ju inte att jag planerat det ett tag och att det är en bil jag behöver och mest troligt ett bra mycket bättre köp än den förra bilen jag köpte.

 

Jag har kommit till insikt med en sak. Jag har ganska god självinsikt men jag gör inte det bästa av den tror jag för jag tror att den går använda till något mer än att ”inse att nu ska jag åka in för nu är jag sjukt deppig”. Självinsikten borde väl lära mig vad som är bra för mig och sen ge mig kraft och mod att göra det jag mår bra av, men det är svårt och jag tar mig ofta vatten över huvudet varpå det slutar i en stor eller liten katastrof. Jag och KBT har en dålig relation då jag anser att det är skit och inte alls hjälper, det är ungefär som jag och mindfulness vilket aldrig funkat bra, men det kanske beror på att jag gjort fel och kanske, bara kanske varit alldeles för rastlös och dessutom negativt inställd till det, så nu imorgon kl 9 ska jag delta i det och jag ska försöka att somna med en positiv tanke på det och även vakna med den positiva tanken, för jag tror en positiv inställning är rätt viktigt för att få ut något av det, än vad det är man ska göra. Jag ska försöka och dessutom kanske försöka mer än 1 gång när jag nu har möjlighet att gå en gång per dag.

Åter till KBT så vet jag att det handlar om att hitta verktyg som man har i sin lilla verktygslåda och kan ta fram när de behövs. Jag har aldrig riktigt hittat något bra verktyg, och kanske är det därför jag inte alls är så woow över KBT, det är ju det där ”vanliga” med att ta djupa andetag, andas in genom näsan och ut genom munnen osv men jag har insett idag med lite hjälp av en annan person att jag kanske behöver något mer ”praktiskt”, jag behöver något som distraherar min ångest till den grad så den går ”leva” med där och då. Den här kvinnan hade gått KBT och hon hade hittat såna mer praktiska verktyg, att tex gå in på toaletten och stoppa händerna under riktigt iskallt vatten för då kommer hjärnan att reagera på det och skicka signaler ut i kroppen för att uppmärksamma oss över hur jävla kallt vattnet är och på så sätt distraherar man bort en del av ångesten. Ett sånt verktyg vill jag ha! (och jo hon hade flera olika sätt så hon sprang inte runt som en galning och letade toaletter i panik för att kyla händer och minska ångest), men tanken på henne rusandes runt på något konstigt ställe för att leta en vattenkran är rätt kul!

 

Jo, en sista sak innan min zopiklon kommer in på vagnen. Jag har idag träffat en tjej som kom fram med 2,5 A4 där hon skriver och förklarar hur hon ser på Islam och hon ”förklarar” då även varför vi alla borde se på hennes religion så som hon gör. Hon skrev om pelare och hur mycket man ska be och varför, hon skrev om vad man inte ska göra och varför men mestadels vad man ska göra och varför. Jag är ju kass på religion över lag men jag hade inget emot att läsa hennes papper och sen gav jag tillbaka papperna när hon kom förbi igen (hon cirkulerade runt lite) och så gav hon mig tummen upp, blinka med ögat och sa "bra" varpå jag nickade och log. Det finns så mycket roliga människor och även om hennes papper kändes lite som "kom till oss" så var hon så nöjd bara genom att ge mig papperet och sen få tillbaka det med en tumme upp och då har jag inga problem med det, inga diskussioner och inga slags konflikter och tänk vad skönt om jag kunde tänka så vad gäller alla mina problem, bråk, känslor osv. Tänk om jag kunde fästa fast ett problem på papperet och sedan läsa det och kunna lägga bort det och känna "okej, det är dom det är och du kan inget göra" tex. Kanske en drömvärld för mig, men det sägs ju att inget är omöjligt och det sista som överger oss är hoppet, så på något sätt får man bara fortsätta försöka och vara nöjd med att man fortsätter försöka, eller något sånt!

 

Nu ska jag sova, klubbad som en säl hoppas jag för 3e natten i rad.

10 oktober 21:40

Gårdagen bjöd på en sväng utanför dörrarna, vilket känns lite WOW numera. Det blev äntligen dags att ta beslutet och klippa håret kort igen, vilket känns sjukt bra. Jag får numera ge mig själv lite beröm så fort jag kan hantera såna situationer som att åka iväg och träffa en människa jag aldrig träffat förut. Jag är lite rädd för hur jag kommer klara av en massa nya människor snart, de som jag ska plugga med vad gäller både grupparbeten och KTC momenten och sen VFU:n. Det är sånt jag tycker är jobbigt när jag mår bra och idag skulle såna situationer vara nästan omöjliga känns det som, men det är ett tag kvar och så länge jag är medveten och har lite självinsikt så kan jag försöka ändra både inställning eller iaf förbereda mig för det som komma skall. Jag kan inte fatta att tiden går så fort, det känns inte som 3 veckor redan gått samtidigt som det här numera blir en trygg vardag.

Jag lyckades göra något dumt igår, jag vet inte varför jag gör vissa saker som jag redan vet är dömda att skapa oro, tårar och ett rent helvete men vissa saker får jag nog bara en sån slags relation till, ungefär som en missbrukare som vill ha sin drog.
Jag vet inte om det är så att jag gör saker i affekt för jag tänker ju på att handling får konsekvens så då klassas det väl inte riktigt som att handla i affekt, eller?
Eller räknas det som att handla i affekt även då man tagit 3 minuter till att göra valet och väljer att agera på känslan som skriker ”gör det, gör det” men magkänslan och det sunda förnuftet skriker ”gör det inte, ge upp, sluta nu”, hur lär man sig vilket vilket skrik av dem man ska lyssna på egentligen?

Och har jag mer av de här problemen än en friska människa utan någon diagnos? handlar det bara om att jag är extra känslig? Men extra känslig kan man vara även utan en diagnos och det har jag nog varit så länge jag kommer ihåg det. Jag har en sjuk förmåga att ta illa upp av saker andra inte ens ägnar en tanke på, en galen förmåga att klanka ned på mig själv, jag tar allt högst personligt (eller ja nästan allt) och jag tänker så mycket så det känns som hjärnan aldrig får vila, som att lungorna aldrig riktigt får hämta ordentligt med luft och alltför ofta känns det som jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Jag känner mig inlåst men samtidigt utelåst, just nu är det nog en väldigt bra och enkel beskrivning på mina känslor. Det känns som jag tappat makten över mig själv till stor del, det känns som tiden flyter samman och jag kan inte låta bli att titta mig över axeln, jag skulle så gärna vilja veta vad fan som hände med mitt liv och inte för att älta egentligen eller försöka göra saker ogjorda utan mer för att kunna se bakåt och lära mig av soppan jag just nu lever i, hur gör jag för att inte hamna här igen (och då menar jag verkligen här)?

Jag sitter och kollar ut nu, det är mörkt, blåser, har börjat bli kallt och färgerna är fantastiska. Jag är verkligen en ”Höst människa” och även om det är en liten sak så är det något jag kan njuta av just nu. Hösten får kanske vara en del av min rehabilitering, det blir ju inte vinter över en dag och just nu i mitt liv tror jag att jag behöver hitta bra saker som iaf ”står kvar” ett tag. Saker och ting har varit så otroligt påfrestande och tydligen kan och ska man se på allt som hänt i mitt liv sista månaderna som en kris, jag går igenom en kris med allt vad det innebär och det suger, det har tagit all min energi och tar fortfarande en hel del, jag har kraschat och brutit båda mina vingar känns det som och ingen annan än jag kan sy ihop dem för att och kasta sig ut  och försöka lära sig flyga på nytt. Det är bara jävligt skrämmande och man kanske kan se det som att jag här och nu håller på sakta lappa ihop mina vingar, men än så länge är dem inte hela nog att flyga med även om jag verkligen önskar att det vore så. Jag vill vara hel, komma tillbaka till mig själv och kunna bygga upp det liv det är tänkt att jag ska leva.

7 oktober 22:06

Har ni någonsin funderat över vad som är meningen med allt vi utsätts för? Alla våra prövningar som kastas mot oss lite då och då längs livets gång, är det någon som ärligt kan säga vad ni har lärt er av en specifik händelse i livet? och då menar jag inte att det gör ont om man ramlar och såna saker utan svårare saker, sånt som är lite av en större prövning.

 Det känns som det finns ett självklart svar som de flesta människor tänker nu vilket är något i stil med ”jag har blivit starkare och insett att jag klarar mycket mer än vad jag trodde”, jaha men hade det då inte varit enklare om vi bara inte utsatts för prövningarna?

Det känns nästan som den här konversationen är en konversation Mamma Mu och Kråkan skulle kunna ha varav som ni förstår, så är jag Mamma Mu och alla ni som läser är den kloka Kråkan.

 Att vara i nuet gör för ont just nu och framtiden känns skrämmande så att tänka tillbaka på en trygg famn och hur skönt det var att vara barn är något jag gör ofta numera och när jag sitter här och tänker så kan jag inte svara på frågan som jag ställde ovan.

Jag vet att det finns en massa saker man inte ska göra, det har jag fått talat om för mig, det är såna självklara saker som vi lär våra barn redan i ganska tidig ålder men sen då?

Finns det någon prövning eller något jag gått igenom som inte har en baksida av myntet?

Jag tänker och tänker men kan inte komma fram till något svar och den ständiga frågan blir, varför kan vi människor inte bara få vara lyckliga, eller i alla fall glada och må bra. Kanske skulle det bli för tråkigt, som att man inte riktigt uppskattade glädje när vi väl är glada men det låter bara dumt tycker jag.

Allt detta, allt som vi människor ska gå igenom, vissa mer än andra gör att jag försöker stänga ned mina känslor lite, dem tar över hela mig ibland och det är allt annat än behagligt. Jag har ofta en magkänsla som stämmer ganska bra. När jag tänker efter är det är nog ganska få gånger min magkänsla har haft fel. Men jag vill stänga ned den, strunta i allt den säger och på något sätt typ ”köra mot rött” och det blir aldrig speciellt bra. Men jag vill och f göra det, och gör det ibland nästan som en rebellisk tonåring, det känns lite som att trotsa min inbyggda ”förälder” och det får jag sota för och på så sätt faller en till sten ned i den redan rätt så tunga ryggsäcken.

Det som egentligen är målet är väl att stenarna i väskan ska bli lite lättare, lite mindre och vissa ska man kanske kunna kasta ut, men för att göra det kan man tydligen inte stänga ned sig själv utan man måste hantera eller behandla det som orsakat att stenen lades ned i ryggsäcken. Det här med nutid och dåtid, är barndomen lika mycket dåtid som gårdagen eller kan gårdagen vara någon slags nutid också? Jag anser min nutid även vara för 3 veckor sedan och där vill jag inte vara, utan jag vill bara stänga av helt för jag tror aldrig att jag kommer förlåta mig själv!

5 oktober 18:31

Jag är så trött och det är så mycket som snurrar i mitt huvud, det är enda stor röra och jag vet varken in eller ut känns det som, därför tänkte jag att mina fingrar kan få dansa här och släppa ut det som känner för att komma ut.

Jag kan inte räkna hur många gånger det senaste året jag velat vara frisk, ha en fungerande hjärna utan spöken dvs, hur många gånger jag tänkt att sådär vill jag leva, hur många gånger jag gjort som jag faktiskt inte ens velat på jakten efter någon slags lycka eller tillfredställelse och jag vet inte ens varför jag ibland gör sånt jag inte vill.

Jag tänker att jag ska försöka träna på att säga nej och träna på att ta av mig den där masken som jag så fruktansvärt enkelt tar på mig. Jag försöker analysera varför jag har den här masken, när hittade jag den (eller började bygga den kanske) och sist men inte minst, hur ska jag kunna ta av den. Jag tror att den här masken egentligen har lite olika funktioner, eller kanske olika områden där den kan vara till hjälp. Min mask skyddar mig men den får mig också att våga hoppa rakt ut i luften med hjärtat utanpå kroppen, redo för att kanske krascha rakt ned i marken eller bli uppfångat på väg ned. Jag har tänkt på en sak rätt mycket och det kom just över mig igen att jag vid flera tillfällen önskade att mina känslor inte var så starka och jag kan vara avundsjuk på människor som kan skaka av sig sorg, förlust och tragedi för att sen bara knalla vidare med livet, hur kan vi vara så olika?

Jag hatar och jag älskar, och när jag hatar så gör jag det med en jävla styrka (det är dock inte ofta jag hatar någon numera) och när jag älskar så älskar jag så mycket så det nästan känns som kroppen ska spricka av mitt förstorade hjärta. Jag ser svart och vitt men försöker lära mig se gråskalor numera vilket är svårt men jag känner ett behov av att lära mig de där gråskalorna eftersom jag först då kanske kan komma överens med mitt sätt att älska och hata. Nu tänker ni kanske att det där lät galet och inte riktigt förstår hur jag menar men det är jobbigt att hata så hjärtat ibland svartnar och vid flera tillfällen finns det kanske en anledning till att situationen uppstår (en grå anledning) och mina känslor hinner inte med den gråskalan utan hoppar direkt in i en reaktion.

Såhär ungefär:

Jag nu: Händelse – känsla – reaktion

Målet: Händelse – känsla -eftertänksamhet – reaktion.

Jag försöker lära mig att det finns fler led i kedjan så att säga och det gäller åt båda hållen, både mot det svarta hatet men även mot det så röda hjärtat. Man kan kanske ”bara” tycka att någon är ”okej” och man kanske också kan känna absolut ”inget” för en person eller i en situation men det finns knappt i min värld. Jag känner saker hela tiden och läser in allt, vilket kan bli fel eftersom jag då kan tolka saker fel och även tolka in felaktiga saker i situationen, vilket kan leda till en stor jävla cirkus.

Så nu till det lite knepiga, min magkänslan har dock 99 av 100 gånger haft så galet rätt så jag litar på den, och den uppstår i ett ögonblick, svart eller vitt, allt eller inget och där finns inget utrymme till att tänka efter före man handlar, men misströsta inte utan ibland har jag lagt in en tanke där väldigt snabbt och hanterat en situation på ett annat sätt (mest troligt) och det har oftast skapat totalt kaos, då blir det en stor jävla cirkus ändå och frågan blir vilken cirkus som hade vart den bästa, för ska man välja mellan två onda ting så spelar det väl ändå roll hur föreställningen ser utan innan tältet plockas ned och cirkusen så fint rullar vidare till nästa katastrof.

Jag har ingen aning om vart jag ville komma med det här inlägget och jag vet inte om jag känner mig klokare på varken mig själv eller livets frågor men å andra sidan var det inte meningen, utan meningen är att bara skriva, låta fingrarna dansa och sen stanna upp på ett lugnare ställe än där jag var då jag började skriva.

3 oktober 11:00

I skrivande stund känns det som jag aldrig kommer få bukt på mig själv och den här sjukdomen, i skrivande stund känns det mesta i livet åt helvete och det gör lite ont att skriva detta också för jag vill inte göra er alla som älskar mig ledsna, jag vill inte att ni ska känna er hjälplösa och som att ni inget gör, för det gör ni och det ni gör är fantastiskt och det räcker. Att jag mår dåligt beror inte på er, jag säger så till Melvin men även till er för kanske kan även ni behöva höra det, ni har inte på något sätt orsakat eller bidraget till att jag är sjuk och att jag är där jag är just nu, i en djungel av känslor som inte verkar gå tygla.

Jag önskar jag kunde rädda världen och ta bort allt som gör människor illa och jag har inte ens lyckats rädda de människor jag verkligen velat och verkligen försökt rädda och jag vet att det sägs (och är sant) att man inte kan rädda någon annan, och att man definitivt inte kan rädda någon som inte vill bli räddad men trots det så har jag en förmåga att hitta de ”hjälplösa” och genast ta på mig rustningen för att rädda dem och kanske även älska dem.

Jag misslyckas dock fatalt och inte ens den person som verkligen borde kunna luta sig mot mig och låta mig hjälpa honom i svåra situationer har genom åren bara spelat ett spel eller nej inte spelat ett spel men tagit på sig en mask och aldrig kunnat lita på att jag ska acceptera och älska honom trots hans brister och därför levt med den där masken som kanske sedan bara vuxit fast sig mer och mer, jag vet inte det här utan jag spekulerar bara.

Jag hoppas verkligen att människor känner att dem kan komma med deras problem till mig och fråga om råd, gråta ut hos, svära hos eller bara sitta stilla hos och kanske få en kram för min dörr är alltid öppen och jag vet (har fått erfara) att många människor säger så men då den öppna dörren skulle behövas var den helt plötsligt stängd. Min dörr är öppen, mina armar likaså och även om mitt liv just nu har raserat och känns med ett ord förjävligt så lyssnar jag och kanske eller mest troligt tycker jag det är enklare att vara stark och vettig i er storm, jag vill att alla mina vänner, alla som på ett eller annat sätt vunnit mitt hjärta ska veta det och kanske är det extra viktigt för mig att tala om det för er nu, för mitt liv har aldrig stormat som nu och jag kommer behöva ha några som kan vara stark mitt i min storm och finnas vid min sida. Vänskap, familj eller andra relationer med kärlek som huvudingrediens är fantastiskt men den kan även vara helt förödande.

Hur förlåter man sig själv när man gjort något som skadat eller skadar andra människor, de vi älskar? Svaret på den frågan skulle jag kunna ge mycket för. Ibland försöker jag vända på saker, vad skulle jag säga om en av mina vänner satt i den här situationen, eller liknande. Och oftast kommer jag på ett ganska bra svar, men inte nu, jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga om rollerna vore bytta här. Jag vet inte om det finns något någon kan säga för att jag ska må bättre och kanske inte känna så som jag gör, kanske försöka lämna ”dåtiden” och leva i ”nutid” men det är inte min grej. Jag kände verkligen igen mig i en av korna på gården i sommar för det kändes som hon på något sätt trodde att gräset var grönare på andra sidan och även om hon insåg det så kunde hon inte stanna i hagen utan hon gick fram och tillbaka. Jag gjorde liknande saker då jag var yngre (ja, jag levde ju inte i en hage då men jag tror ni kommer förstå liknelsen). Jag bodde mestadels av min barndom hos Mamma och Urban men jag testade ändå att bo hos Pappa ibland, mest troligt trodde jag nog att gräset var grönare där men så upptäckte jag att det inte var det och trots det så bodde jag där några korta perioder över åren för att sedan hitta hem till det hem jag alltid kommer kalla mitt.

Man kan nog se det på många olika sätt men jag tror att det delvis handlade om trots, men mestadels sökte jag något som ändå inte fanns och precis som kon insåg jag det och valde att stanna kvar i hagen .Jag undrar om mina barn kommer göra detsamma och mest troligt gör dem det och allt jag önskar då är att dem verkligen ska tycka att gräset är lika grönt på båda sidor, olika men lika grönt och bra.    

2 oktober 19:27

Det känns lite som tiden står stilla här och aldrig tidigare i mitt liv har jag känt de känslor jag känner idag och i den styrkan. Det känns som att jag är två personer, eller nej jag är kanske besatt av två spöken varav ett är som en ängel medan det andra är så likt djävulen man kan komma. Det är inte alltid så lätt att kontrollera dem där men det är vad jag försöker göra hela tiden och oftast lyckas jag med att gömma den ”onda” och ta fram den ”goda” av dem men inte alltid. Det är så frustrerande för jag vet hur jag bör tänka och vad jag bör göra, vad som förenklar mitt liv men just nu sitter jag på ett ställe där det liksom blir ”skitsamma” för det spelar ingen roll och till en viss del är det ju så det är.

Men vet ni vad? Jag ska berätta en hemlis nu - det här med acceptans känns även det som ”skitsamma” just nu och allt arbete jag lagt ned på att acceptera sånt jag inte kan förändra känns som det bara har försvunnit. Någonstans på vägen öppnade jag fönstret och allt jag lärt mig flög bara iväg.

Jag är en människa som alltid vill fly, jag har nog aldrig i hela mitt liv varit den där riktiga ”fight” personen, eller jo men då har jag ofta tagit fram mina klor och kämpat för fel saker, så dumt och ironiskt när jag tänker på det.

Jag kan se bakåt och hitta ett flertal större flyktvägar jag tagit, vägar som trots den impulsiva ”nu drar jag” inställningen visat sig fungera men jag kan även hitta katastroferna som kanske inte är egentliga katastrofer men det är i alla fall tillfällen där jag inte lyckats fly iväg på ett bra sätt. Men det finns saker där jag kämpat som fan och trots det inte gett bra resultat heller, är det meningen att jag ska misslyckas kanske?

I och med att jag är den som flyr så har jag självklart varit den som avslutat relationer, jag vill lämna och inte bli lämnad, jag vill sluta älska och inte att den andre ska sluta älska mig först, jag vill inte vara med någon som inte tycker om mig och vill vara med mig. Jag vet inte om det här är ett sunt beteende men det är så jag gör och jag har faktiskt aldrig ångrat ett sådant beslut men det betyder inte att jag aldrig har blivit lämnad naken på golvet, trampad på och känt mig så pass sårad så det inte ens går förklara och kanske kan det förklara lite av varför jag har en sån stark instinkt som säger spring, spring för ditt liv och titta inte tillbaka.

Nu har jag under en viss tid velat fly men det har rent praktiskt bara inte gått, jag har inte kunnat springa bort, inte kunnat dra på mig kappan och gå för jag har barn nu och dem är det sista jag vill lämna, dem är ljusen i mitt liv så att bara lämna ”livet” som det ser ut har aldrig varit ett alternativ, nej jag har bara försökt stålsätta mig och försökt fokusera på framtiden, bara blicka framåt.

Sen har jag självklart hittat små flykter då jag kunnat och även om det finns något som säger att det inte är bra att fly från den verklighet man lever i så hävdar ja numera att det faktiskt kan vara riktigt bra, men ja det kan vara dåligt också, allt beror på hur den här flyktvägen ser ut. Jag har flytt sen jag var liten tror jag, iaf från då jag var tonåring och då flydde jag in i tv:n och böckernas värld, där kunde jag vara någon annan och då kunde mitt eget liv bara stanna upp en stund och jag fick ”vara” någon annan. Det hade varit skönt om det sättet fungerade idag men att fly rakt in i tv:n är omöjligt för jag kan inte ens koncentrera mig på den längre utan allt som snurrar är det helvete jag går igenom, och ja det kanske låter jävligt löjligt men för mig känns det som att det jag går igenom är ett helvete.

Jag har hittat några andra flyktvägar den sista tiden och även om dem kanske inte var bra så tycker jag ändå att dem delvis var det, för i ögonblicken så mådde jag bättre än på länge. Jag är dock rätt smart, men ibland så gör jag saker som att titta på en storm och väljer att gå rakt in i den, jag kan inte motstå den men sen står jag där mitt i två stormar och även om jag är stark och står rätt stadigt på jorden (bildligt talat) så kan jag inte, än hur gärna jag vill hantera 2 stormar samtidigt. Nej såhär är det faktiskt, jag kan inte hantera storm nr 1 med hjälp av storm nr 2 även om jag någonstans trodde det och storm nr 2 blev nästan som ett slags missbruk, och missbruk än vilken form det har är något dåligt som man vill kunna prata om i ”dåtid” sen i livet, missbruk är inget man vill leva med.

Dessa ord pryder min arm och jag försöker hantera den här situationen med dem i tankarna.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Varför dessa krig?

Jag vet att det är bra att lära sig mer och mer om sig själv men vet ni vad, ibland skrämmer jag mig själv och ibland kan jag inte alls förstå saker idag som för ett tag sedan kändes så glasklart?

Jag fick en fin komplimang för en av mina tatueringar idag och kom då att tänka på den texten, ” we all changes but that doesn't mean we lose who we are” och jag försöker påminna mig själv om det och se det som att jag helt enkelt (läs, svårt som fan) går igenom en förändring nu och att det inte betyder att jag är någon annan än den jag är och alltid kommer vara, jag har kvar min kärna och kommer alltid ha det. Ibland tror jag att vi kan tappa bort oss själva vilket inte alls är konstigt i dagens samhälle med alla krav och den stress vi lever i jämt och ständigt, den press vi sätter på oss själva och även på andra genom att bara säga vissa saker och mest troligt är det oftast något vi aldrig tänkt kunde såra någon.

Ibland känns det som vi borde vara försiktigare både med oss själva och våra medmänniskor, att stanna upp en sekund innan vi postar den där bilden på Facebook eller Instagram, att tänka ett steg längre på hur vi säger saker, vilket tonläge vi använder, vilket kroppsspråk vi har och det finns säkert en massa mer saker att rada upp här men det var de där jag kom på just nu. Jag tror dock det viktigaste är att tänka innan vi talar, först och främst borde vi fundera över om det här är något som vi behöver prata om? Och om svaret blir nej där finns det ju ingen anledning att säga något eftersom personen endast kommer bli sårad och er relation skadas. Men sen borde vi också tänka på hur vi pratar med varann på ett bra sätt, jag tror inte det finns något sätt som funkar bäst utan jag tror det är olika från situation till situation, vilken relation vi har osv.

Sen är ju människor så extremt olika och jag önskar verkligen att det fanns lösningar på alla problem utan bråk och tårar, utan psykisk mobbing och utan att skära djupa sår i en annan människas själ och jag tror egentligen att det finns såna lösningar men jag tror dem är svåra att hitta och jag tror inte vi människor alltid är mottagliga för andra sätt än att ta upp svärdet och svinga det och genom att göra det så brakar helvetet lös och människor trasas sönder för att sedan jobba hårt med att läka, onödigt är var det är men även mänskligt.

Jag försöker varje dag att acceptera både mig och andra precis som jag och dem är och jag försöker att hitta verktyg att addera i min verktygslåda för att inte behöva ta upp mitt svärd och känna behovet att svinga det, jag vill inte bege mig in i ett krig men ibland känns det som jag hamnar där ändå och då handlar det om överlevnad så då kanske det inte finns något annat alternativ.

30 september 09:06

Just nu känns det som att jag har väldigt mycket tid jag kan ägna åt mina tankar och det kanske är på gott och ont. Jag vill gärna tro att den tiden jag nu kan ägna åt mina tankar och känslor kan ge mig verktyg att hantera de svårigheter jag har. Det känns nästa som att jag varje dag lär mig något nytt om mig själv just nu och det kanske blir som att lägga ett pussel. Jag har aldrig förut känt såhär eller haft det så jobbigt som nu och kanske är det som hänt att alla pusselbitar, eller ja de flesta helt enkelt hamnat utspridda på golvet och nu är det min uppgift att försöka lägga pusslet så det blir helt. Jag har dock aldrig varit speciellt bra på att vare sig lägga pussel, bygga ihop Ikea möbler eller bygga lego, så det här måste jag ju definitivt se som en utmaning men kanske en bra sådan för ibland tror jag att vi alla skulle må bra av att skaka sönder sitt pussel och försöka sätta ihop det igen, med stor sannolikhet finns där även pusselbitar hos oss alla som inte passar in och då får man en chans att ”bygga om” eller ”slipa” dem så de passar in igen och man kan känna sig hel på ett helt annat sätt än innan.

Jag har nog aldrig inte riktigt tänkt på den här skilsmässan som en sorts kris men när sjuksköterskan sa det så var det lite som att min rätt att må dåligt, min rätt att känna alla de känslor jag under dessa månader känt och delvis fortfarande känner blev okej för mig att känna, och det var först då i mitt huvud jag på något sätt kunde inse att även om det var jag som lämnade honom så är det en stor sorg. Det känns som livet fortfarande trasas sönder och jag känner mig så jävla hjälplös och utelämnad så som jag aldrig någonsin gjort. En av de stora frågorna blir nog en patetisk och kanske helt galen fråga för när jag ligger och gråter i fosterställning kan jag inte låta bli att undra över vad jag gjort för att hamna här.

Det låter patetiskt och det är det absolut, jag är inte ensam om att vara i den här situationen, varken den första eller den sista som ska igenom detta och även om det inte känns så just nu så vet jag att saker och ting kommer ordna sig.

Alla som känner mig vet att jag lider av psykisk ohälsa och 2014/2015 blev jag diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 2 och jag brukar prata om det ganska mycket för jag vill vara öppen med även den delen av mig men händelser har väl tyvärr fått mig att bygga upp en del murar och fått mig att inse att det bästa är att välja mer noga vem jag anförtror mig åt.

Jag har dock insett att om jag inte pratar om det så gör andra det åt mig, och då mest troligt med modifierad sanning. Jag vill ta tillbaka min makt, för ingen ska någonsin berätta saker om mig och min sjukdom i syfte att skada mig eller själv gynnas av det. Ingen ska få berätta saker om mitt liv som är högst privata utan jag borde stå för valet av vad jag vill dela med mig av. Mina innersta tankar och de svagaste stunderna i mitt liv kanske inte är något som jag vill att andra ska berätta om, och i det stora hela så känns det som vi är tillbaka på det här med vem jag kan lita på och ännu en gång känner jag mig helt knockad och sviken och jag känner mig så dum som trodde att det skulle vara skillnad nu, det känns som att bli sparkad på då jag redan ligger om och om igen.

En skilsmässa brukar inte vara lätt har jag hört, men den brukar inte heller vara så som vår varit. Vi har nött på vår relation och förstört mycket av den då vi levt ihop under de här 8 månaderna. Jag har upplevt det som ett slags bipolärt gräl där vi har varit arga och ledsna för att i nästa stund vara vänner, allt har gått upp och ned och det finns ingen stabilitet och ingen kommunikation.

Och det har också känts, och känns fortfarande som lite av ett slagfält där det gäller att ta fram rustningen och ladda vapnen med den ammunition som finns. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så sårad någon gång tidigare i livet och det känns ibland som ”händer detta verkligen?” och det gör det. Den person som stått vid min sida, som vet allt om mig förvandlades till någon jag inte ens känner igen och som nu väljer att ladda sitt vapen med b.la min sjukdom och dess historia som ammunition och verkar mer och mer redo för ett krig. Och jag har självklart också sånt jag kan använda som ”ammunition” i detta och vissa kanske tycker att det här är lite som ammunition även om jag inte tänker så, jag vill inte kriga och jag orkar inte kriga men tänk er känslan av att varje dag gå runt och vänta på ett krig som kanske, eller kanske inte kommer. Jag gick bara sönder när saker uppdagades gång på gång och till slut kändes det som kroppen inte ens orkade bära mitt eget hjärta och jag rasade ihop, jag föll rakt ned i marken på ett sätt som aldrig förr. Jag vill verkligen bara vara det bästa jaget jag kan vara och på så sätt den bästa föräldern jag kan vara och det är jag inte just nu. Jag behöver läka och jag behöver gång på gång inse och förstå att den här ”resan” är nyttig och bra för mig och jag kommer bli starkare, även om det inte känns riktigt så nu.

 

21:38 27 september

Det känns intressant att läsa utvecklingspsykologi måste jag säga och det är väldigt mycket av kursens uppgifter där man ska reflektera över sina beteenden, saker som man tror påverkar barn, livskriser och hur vi hanterar dem och så mycket mer. Idag då jag satt och gjorde första uppgiften kom jag att tänka på min ”välmående kurva” som jag brukar kalla det och genom att göra en sån kurva då och då blir det ju lite som en kartläggning av mitt välmående och då kan man kanske sedan förknippa det med känslor och reaktioner, man kan också med tur se vissa beteendemönster och först då man kan se dem kan man arbeta med dem och försöka ändra de dåliga mönster vi har.

Jag kladdade upp en sådan kurva för några dagar sedan och har tänkt att jag ska detaljera den lite mer men det har bara inte blivit av. Jag kanske skulle lära mig göra det på datorn, det kanske skulle bli mer detaljerat då också.

Den här dagen har haft sina fina stunder ( Tack för besöket) men också de jobbigare och ett besked jag fick idag oroar mig otroligt mycket, gör mig både arg och ledsen och inte minst anklagar jag mig själv då det faktiskt är mitt eget fel att jag hamnat här. Det där beteendemönstret som jag jobbat med att bryta gick bara inte bryta den här gången utan det var helt enkelt som att min hjärna tappade allt förstånd och att tänka efter innan jag agerade existerade inte kan jag säga. händelse – känsla – reaktion – agerande och så konsekvensen för hur man agerade.

Sen får man stå för konsekvenserna av hur man hanterat situationen och nu känns det mer och mer för varje dag att min handling skadar de jag älskar vilket var och är det sista jag vill.

Jag kommer ihåg vid hundratals gånger då man som barn sa att man ville bli vuxen och nu skulle jag kunna ge mycket för att få vara barn igen, det är lustigt det där, det är som att man alltid vill ha det som inte är bra för en, det man omöjligt kan få osv. Vi är komplexa varelser och jag kan önska hur mycket jag vill att jag en dag ska förstå alla delar av oss och att det fanns korrekta beteendemönster som vi alla följde, tänk vad mycket enklare det skulle vara då och tänk hur hela vi människor skulle vara. 

Nu ska jag försöka sova lite, för imorgon kommer Mamma och Urban till stan så vi får ses en stund.

Godnatt

Jag har gått vilse! 26 september 18:11

Tittar ut genom fönstret och ser vattnet som rinner och landar på marken, skapar vattenpölar som barnen eller vi alla kan hoppa i, vi vuxna borde kanske hoppa i dem någon gång bara för att få komma ihåg hur kul det var som liten.

Hur mycket kommer man egentligen ihåg av de år som passerat? Hur långt tillbaka i tiden har vi minnen som vi själv kommer ihåg utan att någon berättat för oss om tex något vi sa eller gjorde?

Jag ligger här i min sköna ”hotellsäng” och tänker tillbaka på livet, både för att jag gillar det men även för att jag egentligen tror att jag kan behöva det. De första riktiga vännerna jag hade var i gymnasiet och jag vet inte hur det kommer sig att jag inte hade några speciellt bra vänner innan. Vi har ingen speciell kontakt idag dock, vi tappade varann på vägen mot vuxenlivet och det är sånt som händer, lite tråkigt men jag tror att man behöver olika relationer vid olika tillfällen i livet.

Jag tror att man har olika relationer med alla och jag tror att de olika relationerna fyller olika funktioner eller kanske fyller de till och med de hål i en som man genom livet fått.

Jag tror dock att man behöver laga de största och de flesta hålen själv, men jag börjar faktiskt inse att man ska be om hjälp då man känner att man behöver det, alla behöver hjälp ibland och att be om hjälp gör inte mig svagare utan kanske tvärtom.

Men jag är dålig på det, jag vill gärna vara ”superwoman” och sen tror jag även att jag ibland förminskar det jag kanske ber om. Jag kanske behöver be om hjälp och tydliggöra att det är en viktig sak jag ber om och inte bara säga kan du handla mjölk och bröd till mig? utan jag kanske måste säga att jag helt enkelt mår så pass dåligt så jag får ångest av tanken på att gå ut och handla. Jag undrar om svaret skulle bli annorlunda då? Och att kunna be om hjälp på det sättet kanske är en styrka och inte en svaghet som jag trott.

 

Saken är den att jag har otroligt dåliga erfarenheter av att be människor om hjälp, jag har tidigare och väldigt ofta av personer man verkligen trodde skulle hjälpa en inte fått speciellt mycket hjälp. Och vad slutar det med då man ber om hjälp gång på gång men inte får det, man får inte ens förståelse till varför man ens skulle behöva hjälp med det man frågat om. Det slutar med att man känner sig sviken, mer och mer för varje gång och man känner sig oförstådd och löjlig, ja man känner sig rentav värdelös som inte klarar saker på egen hand och det leder självklart till att man inte ber om hjälp längre.

Och som vi alla vet så är ett beteendemönster svårt att ändra på men jag försöker verkligen och har lyckats be om hjälp mer på sista tiden och det har ofta lett till att jag också fått det. Jag har insett att jag faktiskt har lyckats skaffa mig en del fantastiska vänner som trots sina egna liv, sina fulla scheman och egna problem lägger sånt åt sidan för att hjälpa mig, lilla mig som inte trodde att jag någonsin skulle få uppleva den sortens vänskap. Tacksam över att just dem är mina vänner.

 

Jag pratade med en person jag knappt känner eller håller på lära känna idag och på tal om minnen som jag skrev om här ovan så låg jag en kväll och skulle sova då jag helt plötsligt kommer ihåg och börjar tänka på att mormor och morfar hade ett vinrött köksbord och vinröda stolar och jag kan se honom sitta där och lösa sina korsord i väntan på att jag ska somna i bäddsoffan där jag sov när jag var hos dem. Trots att han endast satt där vid bordet i köket så kändes det som han redan då hade en hand på min panna, strök mig över håret och talade om för mig att allt kommer bli bra. Ibland, när jag är riktigt ledsen känns det som jag kan se honom sitta där med sitt korsord på den vinröda stolen och bara vänta på att jag ska somna.

Jag tror att jag finner någon slags tröst i att känna och tänka så, det känns bra på något sätt och mitt i gråten och ensamheten kan jag känna mig lite mindre ensam.

Ni som känner mig vet att det här är sånt som jag tänker på och frågan i mitt huvud brukar oftast vara något i stil med varför vi människor (mestadels jag) reagerar som vi gör i olika situationer. Jag kan väl säga att jag lärt mig en hel del om mig själv och många tycker att jag har rätt bra självinsikt, vilket jag håller med om men ändå är det så mycket jag inte förstår i mig själv. När lärde jag in de dåliga beteendemönster som jag har? Min diagnos kanske kan förklara små delar av vissa svar men jag tror inte det är mycket för vi alla är våra egna personer och vi går igenom förändringar men kärnan i oss tror jag inte vi förlorar på vägen, jag vet att det kan kännas så, som att man inte vet vem man är och som att man förlorat sig själv men jag tror inte man kan göra det. Jag ser det mer som att vi kanske går vilsen, vi tappar bort oss själva där i skogen, men att gå vilse betyder också att vi kan hitta hem igen.

En helt vanlig dag! 23:05 25 september

Jag undrar om jag helt enkelt ska börja där jag slutade igår då jag satt här vid samma bord med en kopp te på ena sidan skärmen och en burk cola på andra sidan och självklart med musik i öronen.

 

När jag lär känna nya människor brukar jag ofta säga att jag levt upp i en trygg och skyddad värld, vilket det känns som jag har. Jag har aldrig utsatts för något slags våld, har alltid haft hela och rena kläder, kunnat äta mig mätt och haft ett kärleksfullt hem att komma hem till, en varm famn att krypa upp i då jag varit ledsen och på senare år även någon att bolla tankar med och diskutera med. Jag har aldrig varit populär och jag vet inte om jag var mobbad heller utan jag har mest haft känslan av att ”vara ingen”, delvis självvalt men sen har jag nog alltid haft en känsla av att vara annorlunda och därför kanske varit dålig på att kliva fram ur mörkret och våga ta för mig.

Mina föräldrar har i alla fall vad jag kommer ihåg aldrig behövt hämta mig odrägligt full, jag har inte suttit i fyllecell, jag har bara brukat tobak ca 1 vecka i mitt liv, jag har inte varit i slagsmål, jag har aldrig testat droger, aldrig varit speciellt promiskuös av mig och det finns mer som och det är nog en del av det jag tänker på när jag anser mig ha levt trygg och skyddad. Jag kan aldrig veta vad andra tyckt om mig, hur de har sett mig men däremot har jag även på äldre dagar fått veta att dem ”inte sett” mig. Jag har ibland haft en känsla av att en person tycker illa om mig medan det sen visat sig att personen knappt vet att jag existerar, där kan vi fan snacka hjärnspöken.

Hur blir man egentligen den man är, vad är det som formar oss till vilka vi är? Det är rätt stora frågor och jag tror inte det finns ett svar utan mer tusentals svar och jag kan som mamma se att barnen är sina egna individer redan vid födseln, kanske redan då man börjar känna av sparkarna eller ännu tidigare, det där får alla tycka och tro vad dem vill om.

När jag tänker på min uppväxt och sen på mina barns uppväxt finns där självklart likheter men också skillnader. Men nu tänker jag inte på det praktiska så som boende men även om man kan tro att det är totalt annorlunda att bo där vi bor nu och att bo i en lägenhet på ”vita staden” i Robertsfors så finns där en hel del likheter. Melvin har mycket kompisar i området som går på samma skola, dem cyklar och springer runt och flera av föräldrarna har satt lite samma gränser så som; var man får och inte får cykla, tid då dem går in och lite såna småsaker som känns väldigt bra. Ibland kommer han indragande med 6 kompisar och de river halva lägenheten känns det som men jag har inget emot det, däremot önskar jag att jag orkade vara mer som min mamma där för hon kändes så närvarande utan att vara påträngande och vilken mamma har typ alltid nybakta bullar att bjuda ungarna på, jo min mamma och den energin vill jag hitta igen för jag hade den förut men numera känns det som jag varit mer av en Zombie mamma än något annat, det är mycket som slukat energi på sista tiden.
Området är faktiskt ganska lugnt och jag kan ärligt säga att jag känner mig ganska trygg, minst lika trygg som jag skulle göra om vi bodde på ”vita staden” typ (ni som inte vet vad Vita Staden är så är det litet område i Robertsfors).

Skolan är nybyggd och fräsch med bra personal och vi hade turen att få in Elsa och Love på förskolan i samma byggnad vilket underlättar otroligt mycket. Vi har bra grannar som ställer upp om och när det behövs, jag älskar att bo här helt enkelt.

Jag vill inte slita upp barnen (mest Melvin i åtanke) från rötterna här och jag vill inte slita upp mina rötter heller. Om jag bortser från de rötter jag har i Gulltjärn så är de rötter jag har här de största, jag brukar få höra att jag är en orolig själ och jag kan nog vara det och har flyttat (mestadels flytt från någon eller något) många gånger men här känner jag mig hemma. De sista månaderna har det dock inte känts så utan då har jag mer känt mig som en gäst i min egen lägenhet och mycket tid, alldeles för mycket tid har spenderats i mitt lilla sovrum.

 

Mitt liv eller hela min värld vändes upp och ned för ca 8 månader sedan och det kändes som jag satt fast mitt i en tornado som bara blev värre och värre med tiden och trots att jag visste hur ont det skulle göra, hur mycket tårar som skulle rinna och hur mycket jag i vissa stunder önskat att det som hände inte hänt så slet jag mig loss, brakade rakt ut genom tornadon och in i ett liv som skulle se helt annorlunda ut.

Dåtid, Nutid och Framtid 24 september

Allt vänds upp och ned, in och ut och du vrider dig av en smärta som är nästintill olidlig, kan du tänka dig i in det? Det känns som det är stora delar av min vardag numera och det finns inget att göra åt sakerna just nu, det är som att tiden står stilla där och om jag nu är på botten eller längst ned i kaninhålet, ja kalla det vad man vill så känns det som att även om jag just nu sakta börjar kräla mig upp ur kaninhålet så är det små steg och då jag krälat upp 1 cm famlar jag runt och halkar ned 1,5 cm, den matematiken är rätt simpel även för mig som är helt värdelös på matematik.


Ibland, ofta på senare tid har jag en känsla av att stå utanför min kropp, utanför mitt eget liv och bara vara en åskådare vilket känns helt absurt kan jag lova.
Varje gång jag på sista tiden stått där och kollat på mig och mitt liv den sista tiden har det varit som en storm, eller rättare sagt en väntan på en storm och den känslan finns faktiskt kvar än idag även om en del av stormen faktiskt nu dragit förbi och jag överlevde.

Idag har jag pratat med människor jag aldrig pratat med förut och när jag börjar prata om mig och mitt liv, när de ställer frågor som jag oftast rätt glatt svarar på så inser jag att mitt liv kanske inte varit så jävla enkelt, jag har ändå hunnit vara med om en hel del och nej jag har inte överlevt en tsunami, jag har inte brutit alla ben i kroppen och kämpat mig tillbaka, jag har inte överlevt hemska fosterhem, jag har inte behövt begrava mitt barn, nej jag har haft turen att inte vara med om något av det där och alla andra tragedier som man kan tänka på men jag har gått igenom och går igenom något som så många går igenom, psykisk ohälsa.

 

Jag berättade början av min sjukdomshistoria till en person jag träffade för några dagar sedan, jag vet inte varför men vi pratade och kom in på ämnet helt enkelt.
Om jag inte minns fel så var det någon gång på hösten/våren 2011, jag hade bytt vårdcentral eftersom jag flyttat. Tredje gången jag träffade min Läkare på den nya Vårdcentralen sa hon något som jag blev både förvånad och lite förbannad över så jag skakade av mig det och sen gick jag faktiskt inte tillbaka till henne. Första gången jag träffat henne var det för att kontrollera mina recept samt få kontakt med kurator för trots att jag var i mitt nykära ”rosa moln” så kunde jag inte känna mig riktigt tillfreds och lycklig på det sätt som det kändes som att man ”normalt” skulle känna. Jag fick träffa en kurator och pratade väl 5 - 6 gånger med henne men jag kände aldrig att vi ”klickade” riktigt så jag tackade nej till fortsatt kontakt.

 

Så vad sa läkaren? Jo att hon ville remittera mig till en psykiatrisk avdelning för utredning då hon tyckte att min depression/lycka/oro och inte minst mina tvära känslomässiga svängar av kunde vara tecken på sjukdomen bipolär, sen kunde jag kanske ha en personlighetsstörning.

Seriöst? Var hon verkligen seriös? Nej, det var fan hon som var störd och henne gick jag inte tillbaka till. Jag tryckte undan alla känslor och tankar det där förde med sig och siktade framåt, för nog var livet ganska bra ändå även om det gick i en rätt hög hastighet och sen var jag både förlovad, gift och mamma inom loppet av ca 2 år. Bra jobbat visst tänker jag med sarkasm i huvudet för när jag ser det därifrån jag är idag kan jag se saker jag inte kunde se då.

Jag vet inte om det var min sjukdom som delvis orsakade att jag ville gå fort fram i vår relation eller det överlyckliga jaget som nu hittat den jag skulle leva med resten av livet eller om det kanske fanns den där känslan av att jag var livrädd av att bli lämnad av honom. Det gick fort, kändes som jag ärligt kunde säga att jag älskade honom bara efter att ha känt honom någon månad och det gjorde jag kanske, eller visste jag ens vad älska verkligen betydde där och då? Man har ju hört uttrycket ”daddy isuesses” en hel del och kanske kan även den problematiken kastas in i denna röra då jag idag ärligt kan säga att min relation till pappa var trasig redan vid barnsben, jag var barnet som skulle göra och försökte göra allt för att bli sedd och älskad av honom, som där och då under flera års tid var livrädd över att bli övergiven av honom och kanske kan den flickan i hörnet fortfarande finnas kvar vad gäller andra relationer i mitt liv som vuxen. Jag vet inte och det är mycket jag aldrig kommer få svar på men jag vet att trots denna storm som jag hoppas ska vara slut nu och faktiskt sluta i något jag brukar kalla en ”lycklig co-parent´s relation”

 

Jag är helt övertygad om att skrivandet lär mig en massa, kanske mer än vissa slags terapiformer. Jag vet att man ska se framåt och inte titta i backspegeln, det sägs att de inte går förändra det som varit och därför ska man i terapi se framåt men om jag väljer skrivandet som min terapiform så tror jag helt ärligt att jag behöver gå bakåt i tiden likaså som jag försöker se framåt. När jag sitter här och tänker och låter fingrarna bara dansa på tangenterna så ger det mig en självinsikt och så mycket tankar som jag sen tar med mig i min ryggsäck och den yttepytte lilla tanken som fastnat av tex det jag fått ur mig idag kan hjälpa mig i en situation imorgon eller om 10 år, vem vet!