EvelinaBonerud

31 oktober 09:40

Jaha ja, nu sitter man här och tänker igen precis som jag gjort så många andra dagar och egentligen så långt tillbaka jag kan minnas, för jag tror att även när jag var yngre var ganska bra på att fundera och på något sätt resonera med mig själv fram och tillbaka.

Sedan om jag resonerat på ett bra eller dåligt sätt, på ett sunt eller ett osunt sätt och om mina slutsatser varit bra det är högst osäkert.

Det är tusen saker som snurrar i min skalle och jag känner mig orolig inför vad framtiden kommer föra med sig, just nu känns det så osäkert och den där osäkerheten blir värre då man kan se det man vill ha framför sig och nu pratar jag om lägenheten jag kollat på och inte någon man.

Kommer det här bytet av lägenheter gå igenom eller kommer det vara något som sätter käppar i hjulen? Och vad händer då? Jag kan inte bo kvar i den miljö jag nu bor i och har bott i en alldeles för lång tid, då bor jag hellre på något vandrarhem. Jag kom att tänka på igår om min känsla och nästan uppgift att rädda människor och hur förvrängd och totalt störd den är för medan jag kämpar för andra och medan jag försökt rädda en relation så pass länge så har jag glömt bort mig själv och mitt välmående, det är som jag tappat mig själv på vägen. Kan det vara så att jag egentligen lurat mig själv? Kan det vara så att saker och ting bara aldrig var riktigt rätt? Eller handlar det endast om huruvida man värnar om relationen?

Vägen hit var lång och fylld med så pass mycket gropar så det till slut inte fanns någon att rädda, jag undrar bara om jag insåg det för sent? Hade saker och ting rent av varit bättre om vi gått skilda vägar för 2 år sedan? Tvillingarna skulle inte finnas då så tänker jag på det sättet är svaret självklart nej, det hade inte varit bättre.

Man kan undra vad som hände egentligen men i grund och botten har våra problem bara fått oss att glida ifrån varandra, att vara fula mot varann och förståelsen blåstes bort med vinden, till slut fann inget kvar, knappt någon slags vänskap och kanske klarar vi av att bygga upp en sorts vänskap, kanske inte.

 

Att tänka på att en ny kvinna ska komma in i mina barns liv som någon slags styvmamma, extramamma eller hur man nu vill se det gör så fruktansvärt ont, det känns nästan som att gråta blod vid tanken på det hela men jag måste förlika mig vid känslan, jag måste försöka tänka att barn mår bra av att vara älskade och blir de älskade av en, två, tre eller fler människor så borde det vara bra, eller?

Men tänk om dem älskar henne mer? Jag är ju sjuk och just nu inte alls mitt bästa jag. Vardagen kantas av ångest och osäkerhet, den kantas av hemska känslor och problem och när den gör det, när jag inte mår bra och kan vara den bästa mamman jag kan vara så gör det bara ont att tänka på att en annan, ja vad ska man säga, frisk och glad människa med tålamod och energi som jag inte har ska in och trängas med mig om en roll som endast i nuläget är min.  Ont är vad det gör, det är en smärta jag aldrig känt förut och tanken skär som en kniv i mig även om det låter sjukt patetiskt.

Mamma är ju alltid mamma, eller hur? Ja, ni säger det men jag är ju då inte en människa som tror det utan jag tror att man kan älska en person mer än den ursprungliga och biologiska föräldern. Jag vet att om man får all kärlek man förtjänar och är värd, en kärlek man inte fått av den egentliga föräldern så kommer den andra personen få mammarollen i barnens liv. Okej, jag ska ju då vara den bästa mamman jag kan vara men jag är inte det just nu och jag tvivlar dagligen på om jag över huvud taget gör rätt i den här rollen som mamma. Jag tvivlar på om jag någonsin kommer vara en sån bra mamma som jag var då Melvin var liten.

Hur sköter man allt sånt här som skilda föräldrar där båda ändå vill barnens bästa men kanske anser att barnens bästa är olika saker? Är det då man går i något som så fint kallas ”sammarbetssamtal” eller är det jag, sjuka Evelina som går till sin kontakt inom psykiatrin och försöker lära mig leva efter de regler som han anser är sunda?

Ja, det där är en av alla saker som numera ständigt snurrar i mitt huvud, jag har dejtat men inte kastat mig in en relation där jag pratat om att partnern ska träffa mina barn, det känns så långt borta, så oerhört långt borta och den dag jag träffar någon och går in en relation tror jag verkligen jag kommer leva varannan vecka livet med honom en lång tid så mina barn inte ska bli involverad innan jag vet om den här människan är någon som jag faktiskt älskar och tänker satsa på, som jag vill leva med. Jag anser inte att jag är bättre än honom på något sätt, det har jag också fått veta att jag inte är ett flertal gånger, ja egentligen har jag sagt det till mig själv och även andra har sagt det till mig. Utåt har han nog setts som den lugna och trygga, den genomsnälla och fantastiska som alltid ställer upp och jag har nog setts som den struliga människan som har en slags svaghet och som ”fuckar” upp saker rätt ofta.

 

Jag har alltid i våran relation sett mig som den sämre halvan och numera är den känslan starkare än någonsin. Det kanske låter dumt, men det är sanningen och jag önskar jag kunde fly från den känslan, inse att den mest troligt är ett spöke som jagar mig men så långt har jag inte kommit ännu. Jag hoppas bara att jag nu kan lägga ned lika mycket tid på att ”rädda” mig själv som jag annars allt för ofta lägger ned på andra.

 

22 oktober 12:23

Idag är en sån dag då jag har extremt mycket känslor och de utmynnar sig lätt som ilska. Jag hör två stycken som sitter och läser (på internet ska tilläggas, för där är allt sant, sure, källkritik skulle vara intressant att lära dem). Sen börjar de prata om bipolär sjukdom och jag måste gå och hämta mina hörlurar för att inte säga något dumt och sätta mig i en konflikt som aldrig kommer ge något. Jag startar Spotify och försöker att inte lyssna på dem och höra deras reflektioner och åsikter men det är svårt ska jag erkänna. Jag hoppas verkligen att människor inte har den synen på min sjukdom som tjejen vid diskussionen har, att det är enkelt att vara bipolär, inga problem alls för man behöver bara hålla sig på samma nivå och inte bli för glad eller för ledsen. Hur kan man se min diagnos som så enkel, jag kan inte förstå det och det där känns som den vanliga ”ryck upp dig” kommentaren som så många använder. Till saken hör väl att hon är sjuk hon med, på vilket sätt vet jag inte men eftersom hon är här har hon ju någon slags psykisk problematik, och enligt henne, mest troligt något svårare än den enkla bipolära diagnos som endast handlar om självkontroll.

Jag är faktiskt lite nöjd över att jag inte kastade mig in i den situationen utan faktisk packade ihop böckerna och gick iväg utan att säga nåt.

Jag läser ju psykologi just nu och det är sjukt intressant och flera av böckerna skulle jag kunna läsa precis som jag läser skönlitteratur, många andra kanske skulle läsa dem också. Just nu jobbar jag med en uppgift som handlar om ångest och då ångest är mitt största problem är det nog extra intressant att läsa om det. Jag lär mig saker jag utan den här kursen inte skulle lärt och jag hoppas att det jag lär mig kan hjälpa mig privat på något plan.

Såhär beskrivs ångest i en av mina kursböcker;

 

”Ångest är en normal och vanlig reaktion när något hotar en människas fysiska eller psykiska existens, välbefinnande eller integritet. I denna mening är ångest en signal av fara och ett medel att tillvarata den egna säkerheten”

 

Jag har aldrig sett på ångest på det sättet, tanken har inte slagit mig förut men det ligger definitivt, om man frågar mig någon sanning i det där. Jag lider av kronisk ångest, den finns alltid med mig men ibland i mindre skala och ibland i större skala. För mig handlar det därför om att lära mig leva med den vilket är svårt, och ibland känns det omöjligt.

Jag läste också en annan mening om akut ångest som fastnade i mitt huvud och jag tror att det som skrivs stämmer ganska bra, inte för alla men för en stor del av dem som lider av ångest.

 

”För patienten kan det viktigaste i denna situation vara att uppleva att andra har situationen under kontroll”

20 oktober 12:33

Den smärta jag nu burit och fortfarande bär mer eller mindre, mindre eftersom smärtan sägs avta efter tid och kanske är det vad som sakta händer. Men den här smärtan som jag bär på och burit på i alldeles för många månader är en smärta jag aldrig tidigare upplevt, det är den här smärtan som får mig att sluta andas för ett tag, den där smärtan då man ligger och gråter i fosterställning, den här smärtan är på något sätt så genomskärande och kall.

Det jag nu försöker komma underfund med är hur fan jag tar mig härifrån, hur får jag den här smärtan att släppa mig ur sina klor?

Tankarna snurrar som fan och jag önskar jag kunde säga att jag hanterar det jättebra numera, men när tankarna snurrar till och går från ”helt okej” till ”sårad, ledsen, förkrossad” så har jag ännu inte hittat det bästa verktyg för att komma ned i varv och tänka mer klart. Det jag gör nu är att ta lite Theralen och sen hamnar jag här, skrivandes och gråtandes och har jag tur lämnar jag sedan datorn för att gå ut en stund, men idag kommer det inte bli så, idag är en dålig dag, en dag då jag mestadels kommer sova och jag hatar att jag är en sån känslomänniska för det är så jävla tröttsamt att känna en massa olika känslor hela tiden.

Jag skrev för hand i mitt spiralblock just innan jag satt mig här, ca 15 min sen nu utan filter, bara rakt från hjärtat och själen och jag brukar när jag skriver såhär som nu, publikt inte skriva i affekt men nu tänkte jag släppa in mig i den delen av mig, såhär skrev jag då.

 

”på så många år har vi inte fått hjälp, det känns som att de inte alls uppmuntrat vår relation över huvud taget men nu när du hittat någon annan så finns det inga problem att komma till oss för att ta hand om våra barn en dag. Det känns som ytterligare ett bevis på att jag aldrig var riktigt omtyckt eller välkommen, som att jag aldrig passade in eller var bra nog för dig. Det kändes som att VI aldrig var viktiga. Var fanns hjälpen när vi gång på gång höll på krasha, när vi skulle ha behövt hjälp en timme eller 3 för att gå ut och bara ”vara vi” var fann ni då? Gång på gång känner jag mig förbisedd och helt obetydlig, som att jag inte räknas och ju mer jag tänker på det så känns det som att det, som du sa att jag var paranoid kanske inte stämde, för det fanns ingen hjälp för oss men för dig och någon ny finns det hjälp att få. Det känns liksom som att om man tar bort mig så hjälper de till men inte med mig i ekvationen, och då är jag ändå mamma till dina barn. Det gör ont, hela mitt liv gör så förbannat ont just nu, varje ynkliga cm av kroppen värker och förutom smärta vet jag inte vad jag känner. Jag känner oro över min framtid som mamma för jag om någon vet att blodsband inte är det som gör relationen och helt klart finns det bättre människor än mig som kanske vill in och fightas om den platsen i era hjärtan. Och just nu är den oron större då jag inte kunnat ha den mamma roll jag brukar ha den sista månaden, och är inte vi alla utbytbara egentligen? Jag vet inte hur många tårar jag gråtit över oss och livets vändningar, och det känns mer som tårar av blod än något annat”

 

Så lämnar jag inlägget, men påminner er ännu en gång om att det här bara är mina känslor och det finns inget rätt eller fel i det, förutom rätten att känna det man känner. Jag vill inte svartmåla någon, jag vill egentligen bara förstå och bearbeta allt som pågår i mitt liv.

18 oktober 10:25

Jag kan utan att överdriva säga att det senaste månaderna, eller ja kanske till och med det senaste året har varit det bästa och samtidigt värsta i hela mitt liv. Det bästa är den delen där jag fick Elsa och Love efter så mycket kämpande och det värsta är skilsmässan och ett trasigt äktenskap, en trasig relation, en familj som helt plötsligt inte var en familj längre, det som inte skulle hända mig. Men att säga att det inte skulle hända mig är egentligen fel för det var inget som bara hände från end ag till en annan och det handlade om att två människor som istället för att ta hand om sin relation och försöka växa ihop tog saker för givet och till slut tog död på det som en gång var det bästa i mitt liv.

Människor förändras, jag har definitivt förändrats under åren med han då det har varit år fyllda av mycket motgångar och problem, för oss båda, motgångar som jag inte ens visste fanns, och kanske tog problemen och motgångarna mer energi och mer smärta än jag förstod just då.

 

Jag har tagit en del beslut det sista 6 månaderna som är allt annat än vad jag en gång i tiden skulle gjort, på något sätt var det som att jag hittade en drog som enligt mig inte var speciellt farlig, men som ni vet är alla droger dåliga och att använda sex som en flykt visade sig skapa mer ångest än lycka i slutändan. Jag har aldrig varit tjejen som hoppat i säng med killar och jag har aldrig riktigt varit den som sökt uppmärksamhet på det sättet som jag gjort sista tiden, jag älskade att känna mig omtyckt, om än bara för en månad och varje gång jag träffade dem var det som att jag fick luft, som att jag kunde andas och leva i nuet, där och då var jag omtyckt och just i det ögonblicken fanns inga lögner, i alla fall inga lögner som kunde såra mig lika mycket som de tidigare och jag kunde bara stänga av mig från verkligheten en stund.

Det var ju dock inga bra killar utan rätt dåliga killar faktiskt som jag på något sätt ville ”rädda” och det är ju så jag är, jag har alltid velat rädda människor och försöker mer än ofta hjälpa de som inte ens vill ha hjälp. Men saken är den att här var det en av dem som pratade med mig och det kändes som att jag då fick upp ögonen för hur trasig den relation jag levt i blivit. Vi hade slutat prata med varann för länge sen, kommunikation var ett ord som knappt existerade och inte hade existerat på länge, vilket nog är en av de värsta sakerna om inte den värsta eftersom jag älskar att prata. Jag behöver prata för att må bra men sen måste man även ha ett förtroende, man måste lita på varann och det försvann längs vägen det med.

 

Jag tror att jag lärt mig mycket av den här resan och sen hur jag i framtiden använder det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag tror dock att det här kapitlet verkligen är slut, eller jag vet det och nu handlar det om framtiden där vi måste fungera som bra ”co-parent´s” vilket jag hoppas att vi kan göra.

För min del behöver jag också tid att vara ensam, självklart behöver jag tid med barnen också och vill bygga upp en bra och trygg vardag för dem, men det kommer vara viktigt för mig att vara ensam.  Det var ju evigheter sen jag bodde ensam och jag vet att jag gillade det förut, men förut är inte nu och jag oroar mig faktiskt lite för att jag ska tycka det är jättejobbigt att vara ensam trots att jag längtat efter det. Jag tror dock detta är det bästa för oss alla och ser fram emot det nya som väntar.

16 oktober 20:26

Har ni någonsin känt att ni bara vill sova, att ni inte orkar leva här och nu eftersom nuet gör för ont, har ni någonsin känt det? Jag har känt det och jag får fortfarande den känslan ibland, en önskan om att få sova för att antingen vakna upp i framtiden eller för att vakna upp i det förflutna. Och om jag kunde skulle jag spola tillbaka klockan, förhindra saker som hände för flera år sen och på det sättet skona både mig själv och andra för all smärta som nu lever här.

Jag skrev ett brev nyss och jag tänkte göra det som ett slags öppet brev, för jag har inget att skämmas för och vissa saker kanske fler än han vill veta och kanske kan då även ni andra som ställer sig samma fråga; Är Evelina kapabel att ta hand om sina barn? Klarar hon av att ta hand om dem om någon motgång sker? Och det gör jag, och tanken på att någon över huvud taget ställer sig den frågan får hjärtat att brista. Jag har aldrig haft jättebra självförtroende och jag har i alla fall enligt mig själv aldrig riktigt varit bra på något. Förutom 1 sak egentligen och det är just det att jag så länge jag kan minnas har älskat att ta hand om barn, jag satt gärna barnvakt och valde även yrke efter vad som kändes bra just då och mina barn är det bästa som hänt mig, jag kan ärligt säga att det är dem jag lever för numera, det är dem som gör mitt liv värt att leva!

 

Hej!

Jag skriver eftersom jag blir så fruktansvärt ledsen då vi pratar, det tar helt enkelt för mycket energi just nu, att sitta och försöka övertyga dig på något sätt om huruvida jag kan hantera barnen.

I och med min sjukdom har jag faktiskt också något som inte alla har, jag har en krisplan, en vårdplan och jag vet var jag ska vända mig när jag behöver hjälp. Det är inte alla som har det, du har ingen krisplan om du skulle gå rakt in i väggen, men ser du mig göra eller säga något annat än att du är en bra pappa och att jag är övertygad om din förmåga att ta hand om barnen? Vad är det för slags försäkran du egentligen vill ha? Vem kan vara säker på något här i livet? Jag trodde du skulle stötta mig i det här, jag trodde du skulle stötta mig på det sätt så du får mig att må bra, får mig att känna självförtroende vad gäller allt men mestadels barnen, men det känns som du redan sparkar på mig som ligger och jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt handfallen vad gäller oss och våra barn, jag vet inte vad jag kan göra för att du på något sätt ska ”förlåta” mig. Jag är mil bort från att förlåta mig själv och det blir inte bättre eller lättare av att det känns som du motarbetar mig.

Jag tänkte i alla fall tydligt berätta för dig hur min krisplan ser ut, vad jag ska göra och var jag ska vända mig. Ända till för ca 1 h var du med i den, som pappa till barnen och min förhoppningsvis goda vän, men nu har jag suttit här på avdelningen och pratat genom tårar med två skötare och jag kan inte räkna med dig på något sätt, förutom vad gäller hämta/lämna och allt därtill med barnen.

Jag har en regelbunden kontakt med både min Läkare och min psykiatrisjuksköterska på Affektiva i Solna, där dem oftast har tid för mig samma dag eller nästkommande. Om jag känner att jag mår så dåligt så jag inte kan vänta med att få prata med någon, då ringer jag MAK (Mobila akut enheten) och sen finns det även dygnet runt öppna psykiatriska akutmottagningar och alltid plats på någon vårdavdelning. Jag har alltid haft bra självinsikt (förutom den fredagen) så jag kan känna när jag bör söka hjälp och lyssna på den känslan. När saker och ting har börjat bli dåligt har jag de senaste 8 åren gått till dig i första hand, du har på något sätt varit steg 1 i krisplanen helt enkelt, den jag pratat med och den jag bett om hjälp, den jag litat på men nu måste jag räkna om ekvationen och ta dig därifrån. Jag kommer ringa någon annan då jag mår dåligt och behöver jag en kram har jag vänner som kan krama mig och jag har även vänner som kan komma mitt i natten och stanna med mig eller som kan skjutsa mig till akuten och sen har jag min familj som alltid även om dem är långt borta ställer upp så gott dem kan. Och vad gör jag då om jag känner att depressionen börjar komma, om jag känner att jag måste åka in eller behöver någon slags hjälp då ber jag om det, jag vet att jag behöver hjälp ibland, precis som alla ”normala” ”friska” människor och jag är inte rädd för att ta emot den, för om jag vore det skulle jag inte sitta här idag.

15 oktober 20:38

Jag satt mig i bilen och de första hundra meterna som jag åkte känns okej och sen som en blixt från klar himmel eller vad man nu brukar använda för ord kom mörkret, åska och regn i forma av tårar.

Jag avskyr att tycka synd om mig och jag vill inte att andra ska göra det heller, men ibland känner jag mig så jävla liten och hjälplös, och mer och mer börjar jag känna mig som en schackpjäs som någon leker med och mitt öde ligger i spelarens händer.

 

Låt oss se; om ni vandrat runt och trott att något var ganska självklart, om du och någon hade pratat mycket om saken och löften gjordes, sedan när du väl kunde börja tänka lite, när det kändes som en liten ljusglimt kom fram och när du började hoppas och planera lite framåt (vilket du inte gjort på länge) så blir det kaos, delvis eftersom löften inte alltid är löften och delvis för att saken nu ska diskuteras. Skulle ni reagera på det? Jag blir arg, ledsen, besviken och känner mig också helt handfallen på något sätt, och den känslan är alldeles för bekant numera. Är det jag som överreagerar hela tiden? Är det jag som är totalt omöjlig och fruktansvärt egoistisk?

Vad fan är normalt? Hur reagerar en ”frisk” människa, om det nu finns såna? Jag känner mig så jävla värdelös, här och nu med start för några timmar sen har jag en klump i magen och jag känner mig totalt värdelös och helt omöjlig att ha någon slags relation med.

 

Ångest är ett ord som vi slänger hit och dit numera, men hur känns det, liksom inne i kroppen?

Jag har försökt kartlägga min ångest på något sätt och oftast börjar jag med att känna pulsen stiga och det känns på något sätt som att kroppen gör sig redo för att agera med ”fly or fight” agerandet. Hjärtat dunkar fort och hårt, det känns som att det ska sprängas och det börjar snurra i huvudet. katastroftankarna gör allting mycket värre och det känns som det inte finns nog med luft. Det kryper i kroppen, händerna blir skakiga och jag vill bara försvinna från jordens yta och allt detta syns inte utanpå mig, när det blir värst så då är det som att jag stannar upp! Det känns som att jag mitt i allt som händer tar fram en solstol för att bara sitta där och stirra rakt fram medan alla tankar snurrar i huvudet och ångesten ligger kvar som ett moln på himmeln.

 

14 oktober 22:57

Vägg i vägg hör jag någon som skriker, jag vill inte ha eran hjälp, jag vill bara få dö och jag hör skötare som försöker lugna henne samtidigt som sjuksköterskan går in och ger henne något läkemedel, som dock inte verkar ha så bra effekt och jag kan ännu höra henne då hon ber dem genom tårar att låta henne dö. Tänk att livet kan se ut sådär, tänk att det kan finnas så oerhört starka känslor av att inte vilja leva så man nästan gör vad som helst för att få dö.

Jag tycker så oerhört synd om henne, det skär i hjärtat och jag får ont i magen när jag tänker på det och jag kan inte låta bli att undra vad som lett henne till den där sjukhussängen. Jag känner ett sånt medlidande för henne och när hon skriker känns det som att hon knippar efter andan men på det motsatta sättet, hon vill inget annat än att dö.

Hur kan en människa bli så trasig? Det finns många som någon gång i livet har haft suicid tankar, det finns många som låter tankarna bli handling och det finns alldeles för många sådana handlingar som leder till döden. Det gör ont i hela mig då jag tänker på såna här saker, då jag tänker på hur dåligt ”samhället” är på att fånga upp alla unga med olika sorters psykisk ohälsa, då jag tänker på hur lite resurser det finns att tillgå vad gäller vård vid psykisk ohälsa och då tankarna på orättvisorna i livet kommer ikapp mig och då jag inser att än hur dåligt jag har mått har jag aldrig varit där och jag är så tacksam över att jag har allt det fina som finns i mitt liv.

Men jag har mörka stunder, det bor någonstans ett mörker i mig och ibland känns det som att mörkret slukar mig, men det gör det inte. Det gör livet svårare för tillfället och det för med sig en rad olika problem men det har inte varit problem som inte går lösa, rädslor som inte går övervinna eller sår som tiden inte kan läka.

Jag tror att jag har varit mer trasig de sista månaderna än jag någonsin varit i hela mitt liv och jag tror inte riktigt på det här ordspråket att ”tiden läker alla sår” men delvis så känns det som att tiden kan läka sår, kanske inte alla dock men kan tiden och ett förlåt eller en förändring av livet kanske läka alla sår? Vad behöver vi egentligen för att läka? Jag vet inte om det finns något som alla behöver för att läka men jag tror mig inse mer och mer av vad jag faktiskt behöver för att läka och det är verkligen ingen ”rocket sience” utan det jag i grund och botten behöver är tillåtelse att känna precis alla känslor som kommer genom kroppen och en sorts acceptans för att jag känner som jag gör. Ordet hat är stort och jag gillar inte att använda det men ibland kanske jag behöver få känna hat och avsky några dagar för att sedan kunna gå vidare och tillåta andra känslor och mer än sällan känns det som mitt känsloregister är lite som ett dragspel eftersom jag har nära till alla känslor och dem kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Som jag nyss skrev här ovan om att känna hat några dagar för att sen gå vidare är ju inte riktigt det jag gör utan mer det jag önskar att jag kunde göra och det är lite där jag tänker att jämförelsen med ett dragspel kan funka (inte för att jag kan spela det dock). Mina känslor, alla mina känslor finns där i registret och det är inte och kommer inte vara någon bok man bläddrar igenom från sida till sida, det är inte så att jag känner ilska en viss tid för att sedan glömma och endast känna glädje utan jag funkar mer som ett dragspel, det finns liksom ingen ordningsföljd direkt så som det gör i en bok. Nej om mina känslor skull liknas vid någon bok så skulle det vara en bok där det inte fanns något rätt sätt att läsa den på. Den skulle gå läsa upp och ned, bakifrån och fram, från Ö till A, från höger till vänster osv.

Jag hoppas att jag med åren kan lära mig att ta tillvara på såna saker och kanske kunna göra det till något positivt, om det nu ens är möjligt. Men något positivt måste det väl finnas med att ha ett känsloregister i samma stil som ett dragspel eller en bok som kanske ingen eller alla kan lära sig läsa/spela.

 

Det känns som det här blev ett mörkt inlägg efter en ljus och fantastisk helg som har spenderats med vänner. Jag känner alltid att jag får sån energi när jag är där och jag känner mig verkligen välkommen, ni är en väldigt varm och inbjudande familj och det syns/hörs att allt byggs på en stor hög kärlek, precis som det ska vara, Ni är bara så underbara <3

13 oktober 09:31

Igår efter middagen var jag ute och gick, det var verkligen så härligt att få se nya delar av den här staden som jag inte sett förut och jag önskar att det kunde vara så varje gång jag är ute och går. Det är nästan så att jag funderar på att ta bilen till nya ställen ibland bara för att få gå runt och upptäcka den delen av staden för det finns många ställen jag aldrig varit på här trots att jag bott här ca 8,5 år.

Ni som inte vet det så har jag ju valt att plugga 3 kurser istället för 1 den här terminen och det känns bra men vissa stunder undrar jag verkligen vad jag gett mig in på. Igår fick jag ett meddelande av läraren här på KI och insåg då att vecka 45 börjar min VFU (Verksamhets förlagd utbildning, dvs praktik med ett annat ord) och jag fick genast ett stresspåslag och ångesten kom krypande, jag ska försöka tänka positivt men dem här 4 veckorna inom äldrevården är något jag inte alls sett fram emot. Missförstå mig inte, det är inget fel med att jobba inom äldrevården utan tvärtom så tycker jag det är underbart att det finns dem som gillar att jobba där men jag är inte en av dem.

Jag lever i min på något sätt ”trygga bubbla” här just nu och kommer kastas ut rakt in i något jag faktiskt haft ångest över länge, nästan något jag fasat för men jag hoppas att jag innan vecka 45 fått en stabilare medicinering och kanske även något ”verktyg” att använda då ångesten kommer krypande.

Och när vi ändå talar om veckor så kommer jag och barnen åka uppåt landet, hem till Mamma vecka 44 och där blir vi kvar till lördag den veckan. Med tanke på hur mitt liv ser ut just nu, hur vacklande saker och ting har varit sista tiden och fortfarande är så tycker jag det är jättekul om ni där uppe vill träffa oss men vi kommer inte åka runt för att träffa alla och ställa vår vecka över hur, när och var ni har möjlighet. Om jag känner min mamma rätt så är ni säkert välkommen dit om ni vill ses och då är det bara skicka ett sms eller ringa så hoppas jag vi ses.

 

Idag ska jag iväg till en kompis och sova där till imorgon, jag hade tänkt vara hemma men min numera före detta svärmor är där i helgen och med tanke på vad som hänt, konversationer som hafts, mail som skickats runt och diverse saker som bara gör ont i själen av att tänka på så bestämde jag mig för att åka till en kompis och njuta fullständigt av lite tid där med henne och hennes familj.

Nu ska jag packa ihop lite saker och sen även vila en stund innan jag ska åka.

Njut av en härlig lördag allihopa!

11 oktober 22:14

Det är inte så ofta jag känner mig så som jag gör just i detta ögonblick, det känns som en långtradare kört rakt igenom mitt huvud eller något liknande.

Jag har köpt en bil idag och det tog ett tag att övertala läkaren m.fl om att jag inte tänkte impuls köpa en Ferrari eller liknande bara för att jag i det ögonblicket tyckte det var kul. Ibland måste man väl helt enkelt få skratta åt den sjuka verklighet jag lever i, eller? Jag gråter ofta pga det hela, så ibland kan jag väl ändå bara få skratta?

Mina känslor är verkligen överallt just nu, hit och dit, upp och ned, allt eller inget, svart eller vitt och jag tror att det mestadels beror på att jag stängt inne mina känslor, eller bara tagit ut dem i ilska och avsky för jag har nog bara skrikit och svurit då jag egentligen bara velat och behövt gråta. Det känns som jag måste lära mig ”hantera” livet och dess med samt motgångar och jag skriver medgångar också för även såna kan vara väldigt svåra att hantera för mig och ibland kan jag ärligt talat inte ens se någon skillnad på med och motgångar här i livet. Jag kom på mig själv med att göra en sak idag när jag pratade med läkaren och det var lite läskigt och nu kommer ni mest troligt säga att jag är helt störd. Jag satt och pratade om mina känslor inför framtiden, vad jag behöver för hjälp för att må bra, grät lite och sen 5 minuter senare så skrattar jag till mitt i tårarna och säger ”jag ska köpa en bil” och typ skrattar, hur skumt är inte det? För jag känner själv att det är helt stört egentligen och jag kan inte förmå mig att förstå varför jag gör sånt. Men nu har jag suttit här och tänkt (som alltid på kvällarna) och jag tror att det är mitt försvar, hela samtalet höll på bli för jobbigt och jag ville sluta tänka på allt som gör ont just nu, sluta gråta och jag lyckas torka tårarna genom ett leende och sen prata om bilen istället för mörkret som kommer över mig ibland. Jag tror dock läkaren har sett det där beteendet hos andra patienter och kanske var det därför han var lite skeptisk till att det verkligen var bra att åka och köpa bil. Han visste ju inte att jag planerat det ett tag och att det är en bil jag behöver och mest troligt ett bra mycket bättre köp än den förra bilen jag köpte.

 

Jag har kommit till insikt med en sak. Jag har ganska god självinsikt men jag gör inte det bästa av den tror jag för jag tror att den går använda till något mer än att ”inse att nu ska jag åka in för nu är jag sjukt deppig”. Självinsikten borde väl lära mig vad som är bra för mig och sen ge mig kraft och mod att göra det jag mår bra av, men det är svårt och jag tar mig ofta vatten över huvudet varpå det slutar i en stor eller liten katastrof. Jag och KBT har en dålig relation då jag anser att det är skit och inte alls hjälper, det är ungefär som jag och mindfulness vilket aldrig funkat bra, men det kanske beror på att jag gjort fel och kanske, bara kanske varit alldeles för rastlös och dessutom negativt inställd till det, så nu imorgon kl 9 ska jag delta i det och jag ska försöka att somna med en positiv tanke på det och även vakna med den positiva tanken, för jag tror en positiv inställning är rätt viktigt för att få ut något av det, än vad det är man ska göra. Jag ska försöka och dessutom kanske försöka mer än 1 gång när jag nu har möjlighet att gå en gång per dag.

Åter till KBT så vet jag att det handlar om att hitta verktyg som man har i sin lilla verktygslåda och kan ta fram när de behövs. Jag har aldrig riktigt hittat något bra verktyg, och kanske är det därför jag inte alls är så woow över KBT, det är ju det där ”vanliga” med att ta djupa andetag, andas in genom näsan och ut genom munnen osv men jag har insett idag med lite hjälp av en annan person att jag kanske behöver något mer ”praktiskt”, jag behöver något som distraherar min ångest till den grad så den går ”leva” med där och då. Den här kvinnan hade gått KBT och hon hade hittat såna mer praktiska verktyg, att tex gå in på toaletten och stoppa händerna under riktigt iskallt vatten för då kommer hjärnan att reagera på det och skicka signaler ut i kroppen för att uppmärksamma oss över hur jävla kallt vattnet är och på så sätt distraherar man bort en del av ångesten. Ett sånt verktyg vill jag ha! (och jo hon hade flera olika sätt så hon sprang inte runt som en galning och letade toaletter i panik för att kyla händer och minska ångest), men tanken på henne rusandes runt på något konstigt ställe för att leta en vattenkran är rätt kul!

 

Jo, en sista sak innan min zopiklon kommer in på vagnen. Jag har idag träffat en tjej som kom fram med 2,5 A4 där hon skriver och förklarar hur hon ser på Islam och hon ”förklarar” då även varför vi alla borde se på hennes religion så som hon gör. Hon skrev om pelare och hur mycket man ska be och varför, hon skrev om vad man inte ska göra och varför men mestadels vad man ska göra och varför. Jag är ju kass på religion över lag men jag hade inget emot att läsa hennes papper och sen gav jag tillbaka papperna när hon kom förbi igen (hon cirkulerade runt lite) och så gav hon mig tummen upp, blinka med ögat och sa "bra" varpå jag nickade och log. Det finns så mycket roliga människor och även om hennes papper kändes lite som "kom till oss" så var hon så nöjd bara genom att ge mig papperet och sen få tillbaka det med en tumme upp och då har jag inga problem med det, inga diskussioner och inga slags konflikter och tänk vad skönt om jag kunde tänka så vad gäller alla mina problem, bråk, känslor osv. Tänk om jag kunde fästa fast ett problem på papperet och sedan läsa det och kunna lägga bort det och känna "okej, det är dom det är och du kan inget göra" tex. Kanske en drömvärld för mig, men det sägs ju att inget är omöjligt och det sista som överger oss är hoppet, så på något sätt får man bara fortsätta försöka och vara nöjd med att man fortsätter försöka, eller något sånt!

 

Nu ska jag sova, klubbad som en säl hoppas jag för 3e natten i rad.

10 oktober 21:40

Gårdagen bjöd på en sväng utanför dörrarna, vilket känns lite WOW numera. Det blev äntligen dags att ta beslutet och klippa håret kort igen, vilket känns sjukt bra. Jag får numera ge mig själv lite beröm så fort jag kan hantera såna situationer som att åka iväg och träffa en människa jag aldrig träffat förut. Jag är lite rädd för hur jag kommer klara av en massa nya människor snart, de som jag ska plugga med vad gäller både grupparbeten och KTC momenten och sen VFU:n. Det är sånt jag tycker är jobbigt när jag mår bra och idag skulle såna situationer vara nästan omöjliga känns det som, men det är ett tag kvar och så länge jag är medveten och har lite självinsikt så kan jag försöka ändra både inställning eller iaf förbereda mig för det som komma skall. Jag kan inte fatta att tiden går så fort, det känns inte som 3 veckor redan gått samtidigt som det här numera blir en trygg vardag.

Jag lyckades göra något dumt igår, jag vet inte varför jag gör vissa saker som jag redan vet är dömda att skapa oro, tårar och ett rent helvete men vissa saker får jag nog bara en sån slags relation till, ungefär som en missbrukare som vill ha sin drog.
Jag vet inte om det är så att jag gör saker i affekt för jag tänker ju på att handling får konsekvens så då klassas det väl inte riktigt som att handla i affekt, eller?
Eller räknas det som att handla i affekt även då man tagit 3 minuter till att göra valet och väljer att agera på känslan som skriker ”gör det, gör det” men magkänslan och det sunda förnuftet skriker ”gör det inte, ge upp, sluta nu”, hur lär man sig vilket vilket skrik av dem man ska lyssna på egentligen?

Och har jag mer av de här problemen än en friska människa utan någon diagnos? handlar det bara om att jag är extra känslig? Men extra känslig kan man vara även utan en diagnos och det har jag nog varit så länge jag kommer ihåg det. Jag har en sjuk förmåga att ta illa upp av saker andra inte ens ägnar en tanke på, en galen förmåga att klanka ned på mig själv, jag tar allt högst personligt (eller ja nästan allt) och jag tänker så mycket så det känns som hjärnan aldrig får vila, som att lungorna aldrig riktigt får hämta ordentligt med luft och alltför ofta känns det som jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Jag känner mig inlåst men samtidigt utelåst, just nu är det nog en väldigt bra och enkel beskrivning på mina känslor. Det känns som jag tappat makten över mig själv till stor del, det känns som tiden flyter samman och jag kan inte låta bli att titta mig över axeln, jag skulle så gärna vilja veta vad fan som hände med mitt liv och inte för att älta egentligen eller försöka göra saker ogjorda utan mer för att kunna se bakåt och lära mig av soppan jag just nu lever i, hur gör jag för att inte hamna här igen (och då menar jag verkligen här)?

Jag sitter och kollar ut nu, det är mörkt, blåser, har börjat bli kallt och färgerna är fantastiska. Jag är verkligen en ”Höst människa” och även om det är en liten sak så är det något jag kan njuta av just nu. Hösten får kanske vara en del av min rehabilitering, det blir ju inte vinter över en dag och just nu i mitt liv tror jag att jag behöver hitta bra saker som iaf ”står kvar” ett tag. Saker och ting har varit så otroligt påfrestande och tydligen kan och ska man se på allt som hänt i mitt liv sista månaderna som en kris, jag går igenom en kris med allt vad det innebär och det suger, det har tagit all min energi och tar fortfarande en hel del, jag har kraschat och brutit båda mina vingar känns det som och ingen annan än jag kan sy ihop dem för att och kasta sig ut  och försöka lära sig flyga på nytt. Det är bara jävligt skrämmande och man kanske kan se det som att jag här och nu håller på sakta lappa ihop mina vingar, men än så länge är dem inte hela nog att flyga med även om jag verkligen önskar att det vore så. Jag vill vara hel, komma tillbaka till mig själv och kunna bygga upp det liv det är tänkt att jag ska leva.

7 oktober 22:06

Har ni någonsin funderat över vad som är meningen med allt vi utsätts för? Alla våra prövningar som kastas mot oss lite då och då längs livets gång, är det någon som ärligt kan säga vad ni har lärt er av en specifik händelse i livet? och då menar jag inte att det gör ont om man ramlar och såna saker utan svårare saker, sånt som är lite av en större prövning.

 Det känns som det finns ett självklart svar som de flesta människor tänker nu vilket är något i stil med ”jag har blivit starkare och insett att jag klarar mycket mer än vad jag trodde”, jaha men hade det då inte varit enklare om vi bara inte utsatts för prövningarna?

Det känns nästan som den här konversationen är en konversation Mamma Mu och Kråkan skulle kunna ha varav som ni förstår, så är jag Mamma Mu och alla ni som läser är den kloka Kråkan.

 Att vara i nuet gör för ont just nu och framtiden känns skrämmande så att tänka tillbaka på en trygg famn och hur skönt det var att vara barn är något jag gör ofta numera och när jag sitter här och tänker så kan jag inte svara på frågan som jag ställde ovan.

Jag vet att det finns en massa saker man inte ska göra, det har jag fått talat om för mig, det är såna självklara saker som vi lär våra barn redan i ganska tidig ålder men sen då?

Finns det någon prövning eller något jag gått igenom som inte har en baksida av myntet?

Jag tänker och tänker men kan inte komma fram till något svar och den ständiga frågan blir, varför kan vi människor inte bara få vara lyckliga, eller i alla fall glada och må bra. Kanske skulle det bli för tråkigt, som att man inte riktigt uppskattade glädje när vi väl är glada men det låter bara dumt tycker jag.

Allt detta, allt som vi människor ska gå igenom, vissa mer än andra gör att jag försöker stänga ned mina känslor lite, dem tar över hela mig ibland och det är allt annat än behagligt. Jag har ofta en magkänsla som stämmer ganska bra. När jag tänker efter är det är nog ganska få gånger min magkänsla har haft fel. Men jag vill stänga ned den, strunta i allt den säger och på något sätt typ ”köra mot rött” och det blir aldrig speciellt bra. Men jag vill och f göra det, och gör det ibland nästan som en rebellisk tonåring, det känns lite som att trotsa min inbyggda ”förälder” och det får jag sota för och på så sätt faller en till sten ned i den redan rätt så tunga ryggsäcken.

Det som egentligen är målet är väl att stenarna i väskan ska bli lite lättare, lite mindre och vissa ska man kanske kunna kasta ut, men för att göra det kan man tydligen inte stänga ned sig själv utan man måste hantera eller behandla det som orsakat att stenen lades ned i ryggsäcken. Det här med nutid och dåtid, är barndomen lika mycket dåtid som gårdagen eller kan gårdagen vara någon slags nutid också? Jag anser min nutid även vara för 3 veckor sedan och där vill jag inte vara, utan jag vill bara stänga av helt för jag tror aldrig att jag kommer förlåta mig själv!

5 oktober 18:31

Jag är så trött och det är så mycket som snurrar i mitt huvud, det är enda stor röra och jag vet varken in eller ut känns det som, därför tänkte jag att mina fingrar kan få dansa här och släppa ut det som känner för att komma ut.

Jag kan inte räkna hur många gånger det senaste året jag velat vara frisk, ha en fungerande hjärna utan spöken dvs, hur många gånger jag tänkt att sådär vill jag leva, hur många gånger jag gjort som jag faktiskt inte ens velat på jakten efter någon slags lycka eller tillfredställelse och jag vet inte ens varför jag ibland gör sånt jag inte vill.

Jag tänker att jag ska försöka träna på att säga nej och träna på att ta av mig den där masken som jag så fruktansvärt enkelt tar på mig. Jag försöker analysera varför jag har den här masken, när hittade jag den (eller började bygga den kanske) och sist men inte minst, hur ska jag kunna ta av den. Jag tror att den här masken egentligen har lite olika funktioner, eller kanske olika områden där den kan vara till hjälp. Min mask skyddar mig men den får mig också att våga hoppa rakt ut i luften med hjärtat utanpå kroppen, redo för att kanske krascha rakt ned i marken eller bli uppfångat på väg ned. Jag har tänkt på en sak rätt mycket och det kom just över mig igen att jag vid flera tillfällen önskade att mina känslor inte var så starka och jag kan vara avundsjuk på människor som kan skaka av sig sorg, förlust och tragedi för att sen bara knalla vidare med livet, hur kan vi vara så olika?

Jag hatar och jag älskar, och när jag hatar så gör jag det med en jävla styrka (det är dock inte ofta jag hatar någon numera) och när jag älskar så älskar jag så mycket så det nästan känns som kroppen ska spricka av mitt förstorade hjärta. Jag ser svart och vitt men försöker lära mig se gråskalor numera vilket är svårt men jag känner ett behov av att lära mig de där gråskalorna eftersom jag först då kanske kan komma överens med mitt sätt att älska och hata. Nu tänker ni kanske att det där lät galet och inte riktigt förstår hur jag menar men det är jobbigt att hata så hjärtat ibland svartnar och vid flera tillfällen finns det kanske en anledning till att situationen uppstår (en grå anledning) och mina känslor hinner inte med den gråskalan utan hoppar direkt in i en reaktion.

Såhär ungefär:

Jag nu: Händelse – känsla – reaktion

Målet: Händelse – känsla -eftertänksamhet – reaktion.

Jag försöker lära mig att det finns fler led i kedjan så att säga och det gäller åt båda hållen, både mot det svarta hatet men även mot det så röda hjärtat. Man kan kanske ”bara” tycka att någon är ”okej” och man kanske också kan känna absolut ”inget” för en person eller i en situation men det finns knappt i min värld. Jag känner saker hela tiden och läser in allt, vilket kan bli fel eftersom jag då kan tolka saker fel och även tolka in felaktiga saker i situationen, vilket kan leda till en stor jävla cirkus.

Så nu till det lite knepiga, min magkänslan har dock 99 av 100 gånger haft så galet rätt så jag litar på den, och den uppstår i ett ögonblick, svart eller vitt, allt eller inget och där finns inget utrymme till att tänka efter före man handlar, men misströsta inte utan ibland har jag lagt in en tanke där väldigt snabbt och hanterat en situation på ett annat sätt (mest troligt) och det har oftast skapat totalt kaos, då blir det en stor jävla cirkus ändå och frågan blir vilken cirkus som hade vart den bästa, för ska man välja mellan två onda ting så spelar det väl ändå roll hur föreställningen ser utan innan tältet plockas ned och cirkusen så fint rullar vidare till nästa katastrof.

Jag har ingen aning om vart jag ville komma med det här inlägget och jag vet inte om jag känner mig klokare på varken mig själv eller livets frågor men å andra sidan var det inte meningen, utan meningen är att bara skriva, låta fingrarna dansa och sen stanna upp på ett lugnare ställe än där jag var då jag började skriva.

3 oktober 11:00

I skrivande stund känns det som jag aldrig kommer få bukt på mig själv och den här sjukdomen, i skrivande stund känns det mesta i livet åt helvete och det gör lite ont att skriva detta också för jag vill inte göra er alla som älskar mig ledsna, jag vill inte att ni ska känna er hjälplösa och som att ni inget gör, för det gör ni och det ni gör är fantastiskt och det räcker. Att jag mår dåligt beror inte på er, jag säger så till Melvin men även till er för kanske kan även ni behöva höra det, ni har inte på något sätt orsakat eller bidraget till att jag är sjuk och att jag är där jag är just nu, i en djungel av känslor som inte verkar gå tygla.

Jag önskar jag kunde rädda världen och ta bort allt som gör människor illa och jag har inte ens lyckats rädda de människor jag verkligen velat och verkligen försökt rädda och jag vet att det sägs (och är sant) att man inte kan rädda någon annan, och att man definitivt inte kan rädda någon som inte vill bli räddad men trots det så har jag en förmåga att hitta de ”hjälplösa” och genast ta på mig rustningen för att rädda dem och kanske även älska dem.

Jag misslyckas dock fatalt och inte ens den person som verkligen borde kunna luta sig mot mig och låta mig hjälpa honom i svåra situationer har genom åren bara spelat ett spel eller nej inte spelat ett spel men tagit på sig en mask och aldrig kunnat lita på att jag ska acceptera och älska honom trots hans brister och därför levt med den där masken som kanske sedan bara vuxit fast sig mer och mer, jag vet inte det här utan jag spekulerar bara.

Jag hoppas verkligen att människor känner att dem kan komma med deras problem till mig och fråga om råd, gråta ut hos, svära hos eller bara sitta stilla hos och kanske få en kram för min dörr är alltid öppen och jag vet (har fått erfara) att många människor säger så men då den öppna dörren skulle behövas var den helt plötsligt stängd. Min dörr är öppen, mina armar likaså och även om mitt liv just nu har raserat och känns med ett ord förjävligt så lyssnar jag och kanske eller mest troligt tycker jag det är enklare att vara stark och vettig i er storm, jag vill att alla mina vänner, alla som på ett eller annat sätt vunnit mitt hjärta ska veta det och kanske är det extra viktigt för mig att tala om det för er nu, för mitt liv har aldrig stormat som nu och jag kommer behöva ha några som kan vara stark mitt i min storm och finnas vid min sida. Vänskap, familj eller andra relationer med kärlek som huvudingrediens är fantastiskt men den kan även vara helt förödande.

Hur förlåter man sig själv när man gjort något som skadat eller skadar andra människor, de vi älskar? Svaret på den frågan skulle jag kunna ge mycket för. Ibland försöker jag vända på saker, vad skulle jag säga om en av mina vänner satt i den här situationen, eller liknande. Och oftast kommer jag på ett ganska bra svar, men inte nu, jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga om rollerna vore bytta här. Jag vet inte om det finns något någon kan säga för att jag ska må bättre och kanske inte känna så som jag gör, kanske försöka lämna ”dåtiden” och leva i ”nutid” men det är inte min grej. Jag kände verkligen igen mig i en av korna på gården i sommar för det kändes som hon på något sätt trodde att gräset var grönare på andra sidan och även om hon insåg det så kunde hon inte stanna i hagen utan hon gick fram och tillbaka. Jag gjorde liknande saker då jag var yngre (ja, jag levde ju inte i en hage då men jag tror ni kommer förstå liknelsen). Jag bodde mestadels av min barndom hos Mamma och Urban men jag testade ändå att bo hos Pappa ibland, mest troligt trodde jag nog att gräset var grönare där men så upptäckte jag att det inte var det och trots det så bodde jag där några korta perioder över åren för att sedan hitta hem till det hem jag alltid kommer kalla mitt.

Man kan nog se det på många olika sätt men jag tror att det delvis handlade om trots, men mestadels sökte jag något som ändå inte fanns och precis som kon insåg jag det och valde att stanna kvar i hagen .Jag undrar om mina barn kommer göra detsamma och mest troligt gör dem det och allt jag önskar då är att dem verkligen ska tycka att gräset är lika grönt på båda sidor, olika men lika grönt och bra.    

2 oktober 19:27

Det känns lite som tiden står stilla här och aldrig tidigare i mitt liv har jag känt de känslor jag känner idag och i den styrkan. Det känns som att jag är två personer, eller nej jag är kanske besatt av två spöken varav ett är som en ängel medan det andra är så likt djävulen man kan komma. Det är inte alltid så lätt att kontrollera dem där men det är vad jag försöker göra hela tiden och oftast lyckas jag med att gömma den ”onda” och ta fram den ”goda” av dem men inte alltid. Det är så frustrerande för jag vet hur jag bör tänka och vad jag bör göra, vad som förenklar mitt liv men just nu sitter jag på ett ställe där det liksom blir ”skitsamma” för det spelar ingen roll och till en viss del är det ju så det är.

Men vet ni vad? Jag ska berätta en hemlis nu - det här med acceptans känns även det som ”skitsamma” just nu och allt arbete jag lagt ned på att acceptera sånt jag inte kan förändra känns som det bara har försvunnit. Någonstans på vägen öppnade jag fönstret och allt jag lärt mig flög bara iväg.

Jag är en människa som alltid vill fly, jag har nog aldrig i hela mitt liv varit den där riktiga ”fight” personen, eller jo men då har jag ofta tagit fram mina klor och kämpat för fel saker, så dumt och ironiskt när jag tänker på det.

Jag kan se bakåt och hitta ett flertal större flyktvägar jag tagit, vägar som trots den impulsiva ”nu drar jag” inställningen visat sig fungera men jag kan även hitta katastroferna som kanske inte är egentliga katastrofer men det är i alla fall tillfällen där jag inte lyckats fly iväg på ett bra sätt. Men det finns saker där jag kämpat som fan och trots det inte gett bra resultat heller, är det meningen att jag ska misslyckas kanske?

I och med att jag är den som flyr så har jag självklart varit den som avslutat relationer, jag vill lämna och inte bli lämnad, jag vill sluta älska och inte att den andre ska sluta älska mig först, jag vill inte vara med någon som inte tycker om mig och vill vara med mig. Jag vet inte om det här är ett sunt beteende men det är så jag gör och jag har faktiskt aldrig ångrat ett sådant beslut men det betyder inte att jag aldrig har blivit lämnad naken på golvet, trampad på och känt mig så pass sårad så det inte ens går förklara och kanske kan det förklara lite av varför jag har en sån stark instinkt som säger spring, spring för ditt liv och titta inte tillbaka.

Nu har jag under en viss tid velat fly men det har rent praktiskt bara inte gått, jag har inte kunnat springa bort, inte kunnat dra på mig kappan och gå för jag har barn nu och dem är det sista jag vill lämna, dem är ljusen i mitt liv så att bara lämna ”livet” som det ser ut har aldrig varit ett alternativ, nej jag har bara försökt stålsätta mig och försökt fokusera på framtiden, bara blicka framåt.

Sen har jag självklart hittat små flykter då jag kunnat och även om det finns något som säger att det inte är bra att fly från den verklighet man lever i så hävdar ja numera att det faktiskt kan vara riktigt bra, men ja det kan vara dåligt också, allt beror på hur den här flyktvägen ser ut. Jag har flytt sen jag var liten tror jag, iaf från då jag var tonåring och då flydde jag in i tv:n och böckernas värld, där kunde jag vara någon annan och då kunde mitt eget liv bara stanna upp en stund och jag fick ”vara” någon annan. Det hade varit skönt om det sättet fungerade idag men att fly rakt in i tv:n är omöjligt för jag kan inte ens koncentrera mig på den längre utan allt som snurrar är det helvete jag går igenom, och ja det kanske låter jävligt löjligt men för mig känns det som att det jag går igenom är ett helvete.

Jag har hittat några andra flyktvägar den sista tiden och även om dem kanske inte var bra så tycker jag ändå att dem delvis var det, för i ögonblicken så mådde jag bättre än på länge. Jag är dock rätt smart, men ibland så gör jag saker som att titta på en storm och väljer att gå rakt in i den, jag kan inte motstå den men sen står jag där mitt i två stormar och även om jag är stark och står rätt stadigt på jorden (bildligt talat) så kan jag inte, än hur gärna jag vill hantera 2 stormar samtidigt. Nej såhär är det faktiskt, jag kan inte hantera storm nr 1 med hjälp av storm nr 2 även om jag någonstans trodde det och storm nr 2 blev nästan som ett slags missbruk, och missbruk än vilken form det har är något dåligt som man vill kunna prata om i ”dåtid” sen i livet, missbruk är inget man vill leva med.

Dessa ord pryder min arm och jag försöker hantera den här situationen med dem i tankarna.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Varför dessa krig?

Jag vet att det är bra att lära sig mer och mer om sig själv men vet ni vad, ibland skrämmer jag mig själv och ibland kan jag inte alls förstå saker idag som för ett tag sedan kändes så glasklart?

Jag fick en fin komplimang för en av mina tatueringar idag och kom då att tänka på den texten, ” we all changes but that doesn't mean we lose who we are” och jag försöker påminna mig själv om det och se det som att jag helt enkelt (läs, svårt som fan) går igenom en förändring nu och att det inte betyder att jag är någon annan än den jag är och alltid kommer vara, jag har kvar min kärna och kommer alltid ha det. Ibland tror jag att vi kan tappa bort oss själva vilket inte alls är konstigt i dagens samhälle med alla krav och den stress vi lever i jämt och ständigt, den press vi sätter på oss själva och även på andra genom att bara säga vissa saker och mest troligt är det oftast något vi aldrig tänkt kunde såra någon.

Ibland känns det som vi borde vara försiktigare både med oss själva och våra medmänniskor, att stanna upp en sekund innan vi postar den där bilden på Facebook eller Instagram, att tänka ett steg längre på hur vi säger saker, vilket tonläge vi använder, vilket kroppsspråk vi har och det finns säkert en massa mer saker att rada upp här men det var de där jag kom på just nu. Jag tror dock det viktigaste är att tänka innan vi talar, först och främst borde vi fundera över om det här är något som vi behöver prata om? Och om svaret blir nej där finns det ju ingen anledning att säga något eftersom personen endast kommer bli sårad och er relation skadas. Men sen borde vi också tänka på hur vi pratar med varann på ett bra sätt, jag tror inte det finns något sätt som funkar bäst utan jag tror det är olika från situation till situation, vilken relation vi har osv.

Sen är ju människor så extremt olika och jag önskar verkligen att det fanns lösningar på alla problem utan bråk och tårar, utan psykisk mobbing och utan att skära djupa sår i en annan människas själ och jag tror egentligen att det finns såna lösningar men jag tror dem är svåra att hitta och jag tror inte vi människor alltid är mottagliga för andra sätt än att ta upp svärdet och svinga det och genom att göra det så brakar helvetet lös och människor trasas sönder för att sedan jobba hårt med att läka, onödigt är var det är men även mänskligt.

Jag försöker varje dag att acceptera både mig och andra precis som jag och dem är och jag försöker att hitta verktyg att addera i min verktygslåda för att inte behöva ta upp mitt svärd och känna behovet att svinga det, jag vill inte bege mig in i ett krig men ibland känns det som jag hamnar där ändå och då handlar det om överlevnad så då kanske det inte finns något annat alternativ.